Hem Blogginlägg Om mig Kontakt
Hem
Om mig / Kontakt

Det värsta året i mitt liv

2016-01-03 @ 23:04:00
Jag har haft många jobbiga perioder i livet på alla möjliga plan men 2015 har utan tvekan varit värst. 2015 kommer jag för alltid förknippa med sorg, smärta, saknad och tårar, tårar, tårar. Jag förlorade min bästa vän. När sommaren närmade sig var det bara oro, förtvivlan och lidelse. Fantasia togs bort den 24:e juni. Min sommar var förstörd, min ledighet är täckt i en grumlig dimma. Jag var förstörd. Jag är förstörd. Hösten fortsatte i samma dimma, allting kändes så meningslöst. Jag ser fortfarande inte helt klart. Mitt hjärta brister varje gång jag tänker på hur det hela slutade.
 
Enligt klichéer går man starkare ur något sånt här. Än så länge känner jag mig lika svag och ynklig på insidan som jag gjorde den där dagen i somras. Och enligt klichéer för även något sånt här med sig något bra. Jag efterlyser dessa goda ting. Hittills har det inte fört med sig något bra: Att jag bara suttit på hästryggen 3 gånger fastän det är det jag älskar; att jag känner att jag aldrig kommer våga ge mig in i hästlivet igen; att jag gråtit mig till sömn var och varannan dag. 2016, du kan väl bjuda på något bra i alla fall?
 
Här kommer ett urval rader jag skrivit på bloggen under året som understryker: det blir inte lättare.
 
19:e Januari: Det finns en sak som skiljer mig från alla mina gamla vänner och bekanta inom hästvärlden. Jag har stått fast vid min fyrbenta vän. De andra bytte upp sig, större ponnyer/storhäst och fortsatte tävla. De fortsatte kämpa i tävlingsvärlden. Jag tog aldrig det steget vidare. Jag tvivlar faktiskt på att jag någonsin kommer göra det. Mitt hjärta slår inte längre för ridporten, det är fan sant, MEN - det slår för min häst. Fantasia kommer alltid vara nummer ett för mig.
 
16:e Mars: Ska jag vara ärlig har hon inte känts riktig pigg och fräsh att rida på länge. Det är sånt man förtränger... hon känns ofta "släpig" eller stel eller trött att rida. Ibland allt på samma gång. Som om det inte var nog frustrerande att hon aldrig lägger på sig... Och eftersom hon inte gör det vill jag inte rida hårt. Vilket leder till att hon dessutom blir kantigare och kantigare och tappar muskler i kroppen. Jag vill att hon ska vara den pigga fräscha ponnyn hon brukade vara. Men let's face it bara, hon är 23 år. Ska riktigt gnugga in det i mitt fejs så kanske det faktiskt sjunker in...
 
30:e Maj: Jag kan knappt se in i hennes genomsnälla ögon längre utan att tårarna trycker på. Jag tittar på henne, jag ser på henne... och kan nästan inte ens med att rida henne längre. Hon lämnar massa mat inne. Hon har snart inget fett kvar på kroppen. Inga muskler heller. Hon hade mask. Men känslan av att det kanske är något annat, något mer... den känslan finns där hela tiden. 
 
14:e Juni: Veterinären var här två gånger i fredags. Först för att titta och ta prover. Det konstaterades att andningen var för snabb, men i övrigt kunde hon inte se något. Men vi förstod att det inte ser ljust ut. Proverna hade visat en infektion, var någonstans förstod jag inte riktigt. Men den gör att hon svälter, trots att hon äter. Det gör ännu mer ont i hjärtat att se på hennes magra kropp nu.
 
22:a Juni: Tänk om jag ridit Fantasia för sista gången. Tänk om den gången, som jag inte ens minns när den var, var sista gången jag satt på hennes rygg? Tänk om jag aldrig mer kommer sitta på hennes rygg. Studsa runt i hennes stötiga trav. Genomlida en bokstavligt pain in the ass på hennes bara rygg. Vara ett med henne - det låter så jävla töntigt men det finns inget bättre sätt att beskriva det på. Hur ska jag kunna leva utan det? Imorgon tar vi henne till kliniken och kollar tänderna. Något mer kan vi inte göra. Infektionen är borta enligt de nya proverna som togs idag. Men hon får inte fortsätta magra...
 
24:e Juni: Jag får lära mig att leva ett liv utan henne. Efter 7 hela år tillsammans måste jag börja stå på egna ben. Det kommer inte bli lätt och det kommer göra ont. Jag kan inte med ord beskriva hur ont det redan gör och hur mycket jag saknar henne. Hon har betytt allt för mig, nej hon betyder allt för mig. Och att ta ett sånt farväl... det går liksom inte. Det var det jobbigaste jag någonsin gjort. Min bästa vän och det allra finaste jag har finns inte längre.
 
29:e Juni: Jag kommer alltid vara en "hästmänniska" men jag lämnar livet med hästar och ridning för nu. Jag har varit trött på hästlivet länge men eftersom Fantasia inte bara var min häst utan också min bästa vän har jag fortsatt, för henne. Därför känns det helt naturligt att lägga hästarna och ridningen på hyllan nu när hon inte längre finns. Jag har aldrig känt att jag velat påbörja något nytt på hästfronten, jag vill inte skaffa en ny häst. Jag kommer sakna hästar, jag kommer sakna ridningen men inte på långa vägar så mycket som jag saknar Fantasia.
 
15:e Juli: Livet har verkligen ställts på sin spets. Plötsligt finns det så mycket saker att fundera över. Att inte ha hästarna kvar i mitt liv lämnar en massa val och funderingar. Funderingar över hur mitt liv kommer se ut till hösten. Jag vet inte hur jag vill att det ska se ut. Förutom att det måste finnas något, det måste hända något... något av värde, om ni förstår vad jag menar? Nu känns det som att min vardag saknar mening.
 
28:e Augusti: Jag har aldrig upplevt ångest på detta sättet förut. ALLT känns meningslöst. Med Fantasia försvann också meningen, med allt. Min energikälla och motivationskälla är borta. Jag kan inte se positivt på saker och ting. Jag blir inte entusiastisk. Jag känner mig så fruktansvärt likgiltig. Jag behöver något att göra som kan få bort den där känslan. Jag kommer säkert rida snart och jag kommer antingen börja gymma eller simma, men jag kommer antagligen finna det helt meningslöst till en början. Men det kanske blir bättre...
 
8:e September: Jag är inte som vanligt. Att ta bort min häst som varit min bästa vän i 7 år HAR förändrat mig. Att den vardag jag varit bekant med så länge inte längre är aktuell. Att plötsligt inte ha något vettigt att lägga all fritid på. Allt detta har förändrat mig. Jag kan inte vara som vanligt mot människor. Jag kämpar varje dag för att orka. Jag kämpar för att se mening i min vardag och i mitt liv när allt känns meningslöst.
 
5:e November: Det blir inte lättare med tiden. Det har gått 4 månader och det har inte blivit lättare. Jag saknar Fantasia varje dag. Ibland får jag nästan panik av att känna den saknaden. Det gör ont i bröstet på mig, som om någonting saknas där. Allting jag ser eller gör som påminner om henne kan få mig ur total balans och jag känner mig hjälplös.
 
24:e December: Julafton, javisst. Men idag är det också 6 månader sedan jag tog bort min bästa vän. Jag kan inte uttala hennes namn, inte ens skriva det, det gör för ont. 6 fruktansvärda månader utan henne. Jag ljuger om jag påstår att det blivit lättare. Det går inte en dag utan att tankarna går till henne och tårarna trycker på. Jag somnar på en blöt kudde titt som tätt, den senaste tiden nästan varje dag. För henne tar tårarna aldrig slut.

Kommentera inlägget här:

  • Namn:
  • E-postadress: (publiceras ej)
  • URL/Bloggadress:
  • Kom ihåg mig?
  • Kommentar:
  • Kommentarer