Hem Blogginlägg Om mig Kontakt
Hem
Om mig / Kontakt

1 år av saknad

2016-06-29 @ 21:42:56
1 år har gått sedan vi fick ta bort Fantasia. Jag har vänjt mig vid tanken men saknaden blir inte mindre. Tomheten blir mer påtaglig för varje dag som går, särskilt nu på sommaren. Jag saknar min häst - min bästa vän.
 
Lägger upp ett par bilder som jag inte visat alltför många gånger (om alls?) från vårt första år - 08/09.

Att jag aldrig mer kan göra detta

2016-04-13 @ 20:38:00
Började gå igenom gamla bloggfilmer vilket såklart slutade i tårar. (Och i frustration över Videofyme, vad händer med det? Vissa filmer går inte att spela upp från bloggen och vissa har bytts ut till random personers videos?) 
 
Det här kan vara den sista filmen jag har på oss. En utav de sista åtminstone. Mitt hjärta brister lite när jag kommer till andra halvan av filmen, när hon springer lös och vi kör våran grej när jag bjuder in henne och hon följer mig. Kan fortfarande inte förstå att det är slut på det här. Att jag aldrig mer kan göra det här. Ett band som det vi hade är det finaste man kan ha. Ta vara på det ni som har era älsklingar i livet. Man tänkte ju inte på det på det sättet då, när man hade det. Men nu när man inte längre har det och aldrig kan få tillbaka det, då inser man hur lyckligt jävla lottad man var som fick uppleva det. Tror inte det finns något finare. Nej jag vet att det inte finns något finare.
 
Andra halvan av filmen säger jag bara...
 

Kontrast

2016-01-20 @ 16:13:00
Dessa bilder är ett år gamla. Det är så konstigt att tänka tillbaka på hur mitt liv och min vardag såg ut för ett år sedan. Kontrasten mellan då och nu...
Jag saknar detta så otroligt jävla mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland.  

You made me feel like a million bucks

2015-11-23 @ 23:52:00
All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am
But these stories don't mean anything
When you've got no one to tell them to
It's true... I was made for you

I climbed across the mountain tops
Swam all across the ocean blue
I crossed all the lines and I broke all the rules
But baby I broke them all for you
Because even when I was flat broke
You made me feel like a million bucks
You do and I was made for you

You see the smile that's on my mouth
It's hiding the words that don't come out
And all of my friends who think that I'm blessed
They don't know my head is a mess
No, they don't know who I really am
And they don't know what I've been through like you do
And I was made for you...
 
"Brandi Carlile - The Story"
Världens finaste och sorligaste låt. Och den träffar rakt i mitt hjärta.

Starka känslor

2015-11-17 @ 19:27:01
En serie som jag följt i många år är Heartland, som ni kanske vet. Säsong 9 drog igång nu i höst och jag håller på att se ikapp, när jag får tid över. Jag älskar verkligen mina serier och spenderar kanske lite för mycket tid på dem ibland, haha. Men jag har aldrig blivit så berörd av något fiktivt som jag blev häromveckan när jag såg ett avsnitt av Heartland. Men det är inte alls konstigt med tanke på vad jag själv gått igenom... En av karaktärerna i serien är morfadern Jack. Jack har sedan ung ålder ägt sin häst Paint, som är gammal och pensionerad vid det här laget. Så i det här avsnittet blir dem tvungna att ta bort hästen. Jag grät så mycket. Alla minnesbilder kom tillbaka och krossade mitt hjärta om igen. Jag klarar inte sånt här.
 
"I know you miss Paint, but it doesn't mean you can never love another horse again"
"The truth is... I don't know that I'm ready."
 
Jag önskar att jag ska vilja komma tillbaka till hästvärlden på riktigt någon gång, men jag är osäker på om jag kan. Det ända som höll mig kvar i hästvärlden var hon. Utan henne hade jag varit loss förlängesedan. Även om jag saknar ridning, saknar stall och saknar djuren så går inget av det, eller ens alla faktorerna tillsammans, upp mot hur mycket jag saknar henne. Jag tror inte jag kan bli redo att älska en annan häst.
 
I only miss you when I'm breathing.

Man gör det inte

2015-11-05 @ 12:22:44
Hur går man vidare efter att ha mist sin bästa vän? Hur fortsätter man med sitt liv? Blir det lättare med tiden?
 
Svaret är att man inte går vidare. Man gör det inte. Man fortsätter med sitt liv som om det tappat sin mening, det känns knappt som man lever. Det blir inte lättare med tiden. Det har gått 4 månader och det har inte blivit lättare. Jag saknar Fantasia varje dag. Ibland får jag nästan panik av att känna den saknaden. Det gör ont i bröstet på mig, som om någonting saknas där. Allting jag ser eller gör som påminner om henne kan få mig ur total balans och jag känner mig hjälplös.
 
Man får nya perspektiv. Man lär sig leva med sorgen och acceptera den. Men man går inte vidare, man glömmer inte. Vi som gått igenom detta, vi vet och vi kan stötta varandra. Är ni med mig?

The very worst part is that the minute you think you're past it, it starts all over again

2015-09-24 @ 12:29:01
Idag är det den 24:e september. Tre månader har gått. Tre
 månader utan Fantasia. Dagarna går men det blir inte lättare. Visst, man lär sig leva med det, men det blir fan inte lättare. Vad som bli lättare, är att tänka tillbaka på det och känna lycka. Lycka för den tid vi hade. 
Jag har så underbara minnen med Fantasia, det kan inget ta ifrån mig. Avtrycket hon gjort på mitt liv kan aldrig försvinna. Hon gav mig de bästa 7 åren av mitt liv.
 
Det är nästan 4 månader sedan jag satt på hästryggen också. Men vet ni vad, på lördag ska jag rida. Shit.
"The very worst part is that the minute you think you're past it, it starts all over again" - Meredith Grey, Grey's Anatomy

Allting blir bra nån gång, eller hur?

2015-08-19 @ 21:23:36
Sjung en sång för mig
om att allt är som det ska
Ljug en stund för mig att allt blir bra
Vagga mig till sömns
Få mig att tro
Tro på att det ordnar sig

Nån gång

Vår dag

2015-06-28 @ 13:08:21
Jag önskar att jag inte var så fruktansvärt medveten om dagens datum... det är VÅR dag. Det är vår dag men jag står ensam. Fantasia, jag älskar dig och jag saknar dig min finaste vän. Idag är det 7 år sedan du blev min.
 
Den 28:e juni var vår dag.

Det var dags

2015-06-25 @ 15:13:00
Det känns som att livet förlorat sin mening. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Visst gjorde vi allt? Livet har sin gång, Fantasia var klar. Åldern, statusen på tänderna, kroppen som gett upp. Det fanns ingenting mer att göra. Det var dags att låta henne gå. Men det gör bara så fruktansvärt jävla ont. När jag blundar ser jag hennes livlösa kropp... Det är inte så jag vill minnas henne.
 
...det är såhär jag ska minnas henne, för alla fina stunder vi haft. För all den lycka hon gett mig.
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

För sista gången

2015-06-24 @ 19:54:00
Nu slipper jag oroa mig. Jag slipper lida varje gång jag tittar ut i hagen. Den smärtan har ersatts med en annan mycket starkare som jag kommer bära med mig resten av livet. Jag har levt på hoppet i det sista och jag kommer överleva tack vare minnena. Det här är utan tvekan den värsta dagen i mitt liv. Jag har inte kunnat föreställa mig att gå igenom detta. Det är inte till någon större tröst att man gjort allt man kunnat... för jag kan inte tänka mig hur någonting skulle kunna kännas värre eller göra ondare än det här. Men jag har lovat mig själv att vara stark.
 
Jag får lära mig att leva ett liv utan henne. Efter 7 hela år tillsammans måste jag börja stå på egna ben. Det kommer inte bli lätt och det kommer göra ont. Jag kan inte med ord beskriva hur ont det redan gör och hur mycket jag saknar henne. Hon har betytt allt för mig, nej hon betyder allt för mig. Och att ta ett sånt farväl... det går liksom inte. Det var det jobbigaste jag någonsin gjort. Min bästa vän och det allra finaste jag har finns inte längre.
 
Idag hämtade jag Fantasia i hagen för sista gången. Jag klappade och pussade på henne för sista gången. För sista gången tittade jag in i hennes förstående ögon och viskade till henne hur mycket jag älskar henne. Det var flera veckor sedan jag satt på hennes rygg för sista gången. Idag fick Fantasia somna in och lämna oss.
 
Det kan också vara sista gången jag skriver här och jag tror ni förstår.
 
Vila i frid älskade Fantasia ♥ 
Du räddade mig. Och vi har gjort allt vi kunnat för att rädda dig, men det räckte inte till. Du har det bättre nu. Och jag vill intala mig själv att jag också kommer ha det bättre nu när jag inte behöver oroa mig, men... min värld rasar samman och den här gången får jag klara mig själv.
De sista bilderna på oss.

Tänk om...

2015-06-22 @ 22:53:00
Såg ett schabrak med extrapris på Kyros instagram som jag för en stund tänkte mejla om. Sen slog det mig... tänk om jag inte har någon att använda schabraket på? Och med någon menar jag Fantasia för det finns ingen annan jag kan eller vill använda det på. En annan sak slog mig ännu hårdare. Tänk om jag ridit Fantasia för sista gången. Tänk om den gången, som jag inte ens minns när den var, var sista gången jag satt på hennes rygg? Tänk om jag aldrig mer kommer sitta på hennes rygg. Studsa runt i hennes stötiga trav. Genomlida en bokstavligt pain in the ass på hennes bara rygg. Vara ett med henne - det låter så jävla töntigt men det finns inget bättre sätt att beskriva det på. Hur ska jag kunna leva utan det?
 
Imorgon tar vi henne till kliniken och kollar tänderna. Något mer kan vi inte göra. Infektionen är borta enligt de nya proverna som togs idag. Men hon får inte fortsätta magra...

Min stackars tjej

2015-06-21 @ 19:09:00
I fredags var pencillinkuren färdig och imorgon kommer en veterinär hit igen. Stämma av med ett nytt blodprov, se om infektionen fortsatt bli bättre nu efter pencillinet och kolla statusen helt enkelt. Vi behöver avgöra om vi ska (och om vi kan) ta tiden på tisdag till att kolla tänderna. Det är mycket lugnande som krävs så vi vill vara säkra på att hon klarar det.
 
I övrigt tycker JAG hennes allmntillstånd förättrats, men det är som sagt svårt att avgöra. Hon har fått mat inne 1-2 gånger per dag nästan hela veckan och hon har haft jättebra aptit. Både till lucern, havre och pellets. Men vi har fortsatt mäta henne och hon minskar fortfarande runt magen... 


Några bilder från det senaste som visar hur tunn hon är  Det gör ont att se.

Vi kämpar

2015-06-18 @ 11:38:12
Mina dagar går ut på att titta till Fantasia, ha inne henne för att ge mat, borsta, spruta och emellanåt sitta inne och inte göra någonting vettigt medan jag oroar mig. Sånt är livet just nu. Men ni ska få en liten uppdatering på hur det ser ut för henne. 
 
Veterinären var ju här i måndags igen och tog nya prover. Proverna visade att infektionen blivit bättre, så därför har vi fortsatt ge henne pencillinsprutor och ska göra det tills imorgon. Frågan är bara om pencillinet faktiskt botar eller om det bara blir bättre under kuren... Vi försöker hålla koll på förändringar i hennes allmäntillstånd, men det är inte lätt. Hon har aldrig varit något hysteriskt matvrak, hon har alltid tagit det ganska lugnt med betandet men såhär lugnt och med såhär många pauser? I fredags tyckte veterinären att hon verkade alldeles för lugn men hon känner ju inte Fantasia. Men jag som gör det är osäker, har hon alltid varit "för" lugn? Det är jättesvårt att avgöra, man har ju aldrig studerat henne på det sättet. Så detta är bara frustrerande...Vi försöker räkna andetagen och vi tror att dem blivit långsammare och "mer normala" sedan i fredags. I övrigt är det såå svårt att avgöra om hon blir piggare bara genom att titta på henne i hagen eller i boxen.
 
Hon har i alla fall ätit kraftfoder och lucern inne ett par gånger. Igår stod de inne flera timmar på eftermiddagen, jag tog in dem när det hade regnat ett bra tag. Tänkte att hon skulle få stå inne och torka och sen få på sig regntäcket, för att inte frysa. Men hon frös redan så mycket när jag tog in henne  Hon har ju inget som skyddar henne från kylan, inget fett som isolerar. Satte på henne dubbla täcken och gav henne mat i omgångar för att hjälpa henne att bli varm. Nu vågar jag väl inte ta av täcket förrän det blir strålande sol och gassande värme igen...

Det ser inte ljust ut

2015-06-14 @ 18:35:00
Veterinären var här två gånger i fredags. Först för att titta och ta prover. Det konstaterades att andningen var för snabb, men i övrigt kunde hon inte se något. Men vi förstod att det inte ser ljust ut. Hela min värld började rasa. Så många tårar har fallit sen dess. Emellanåt känner jag mig bara tom. På kvällen väntade vi på att veterinären skulle ringa om resultaten på proverna. Jag lämnade min mobil med mamma, jag ville inte svara. Proverna hade visat en infektion, var någonstans förstod jag inte riktigt. Men den gör att hon svälter, trots att hon äter. Det gör ännu mer ont i hjärtat att se på hennes magra kropp nu. Veterinären undrade om vi ville prova pencillin, det var inte ens en fråga för oss. Så hon kom ut på kvällen igen, visade hur vi skulle spruta henne och gav första dosen. Igår och idag har vi sprutat henne själva och imorgon kommer veterinären tillbaka för att se om något ändrats. Antar att hon ska ta nya prover.
 
Redan när vi bokade besöket för fredagen fick vi en tid till att kolla munnen. Tiden är på tisdag på kliniken men frågan är om det är någon idé... Det vet vi antagligen imorgon. En häst med dåliga tänder är ingen häst... så det lilla hopp som finns just nu är pencillinet. Men jag är beredd. På vad som än väntar. Jag ska vara stark. För henne. Så som hon alltid varit stark för mig.
Tidigare inlägg