Finns det någon risk att man tänker FÖR mycket?

Jag är en sån person som inte har något emot att sitta helt ensam hemma, men en nackdel är att det blir så mycket tid att tänka då. Jag tror seriöst att jag tänker för mycket. Det är därför jag numera trivs så himla bra när det händer saker hela tiden, även om det verkar stressigt och alldeles för mycket, eftersom då finns det inte tid att tänka på exakt allt och alla hela tiden.

Jag kan tänka över hela mitt liv, vad som är fel, vad som fattas och... allt! In i minsta detalj. Verkligen. Vad det än handlar om så är jag bra på att låta tankarna skena iväg och fantasin flöda liiite för mycket, så att jag får "säga" åt mig själv att sluta skena iväg för att "det där kommer aldrig att hända". Ni måste tro att jag är psykiskt sjuk... fast jag har ju inget bevis på att jag INTE är det, haha.

Detta lovet har gått fort, i 180. Men kul har det varit, verkligen! Igår spenderades kvällen i Ytterby med tjejerna och grabbarna. Idag slänger mamma ut alla ur huset för hon ska ha tant-kväll, haha. Jag tror faktiskt jag och pappa ska gå på bio, om vi hittar någon lockande film. Ska försöka hinna plugga också. Men nu, nu sticker jag till stallet! Ska nog rida ut en sväng. Imorn blir det mer plugg och ev. hoppning med Fantasia.

Känns lite hemskt att lovet är slut, men det har varit det bästa möjliga! Jag har hunnit med en massa, dagarna har gått i ett. Träffat mina tjejer x antal gånger, och polarna i Ytterby, "shoppat" och sett på den bästa filmen på länge på bio: The Hunger Games, gymmat med Malin, haft lite systertid (både med syster Maria och bästa My), träffat Jessica, tävlat en pay and jump. Och mer därimellan! Allt har varit både upp och ner, men det är så det ska va antar jag.

• Enda gångerna jag "äter" mjölk är till gröt, i milkshake eller i våfflor/pannkakor. Tycker att mjölk har en vidrig smak!

• Jag lyckas alltid göra något så att åäö på tangentbordet slutar funka och istället blir random tecken och alla andra tecken "byter platser"! Jag vet inte hur många gånger jag lyckats med detta och det jobbiga är att jag inte kommit på hur jag gör det men min senaste gissning är att jag trycker någon okänd kombination av knappar. Alltså har jag inte heller listat ut hur man återställer det, så jag får alltid starta om datorn. Om jag inte vill sitta och kopiera och klistra in åäö från andra ställen såfort jag ska använda dem. Men så kul brukar jag faktiskt inte vilja ha :>

• När jag tjatar om hur mycket jag har att göra i skolan, snälla ta ner mig på jorden! För jag har inte mycket i jämförelse mot samhällare och INGET jämfört mot naturare. Dock är de flesta av mina arbeten lite större där man måste vara påhittig och kreativ. Men jag behöver verkligen inte plugga mycket för att klara mig! Kanske ägnar en en timma dagar i veckan på plugg (vid stora prov mer och ibland inget om jag inte har läxor/prov), hehe.

Nu är filmen äntligen klar!

Istället för massa tråkig text som ingen ändå läser har ni här en film om just mig!

Nivet hur hur jag velar med det här med storhäst. Men jag har alltid haft en liten dröm - skulle jag skaffa storhäst skulle det nog bli enligt den - köpa en unghäst som är helt "ny" som jag kan utbilda helt själv. Vart ifrån kunskaperna om att utbilda en unghäst ska komma ifrån, blir ett senare problem. Men som sagt - en liten dröm bara. Ett annat alternativ är att köpa en riden men oslipad diamant - OM det ens bli någon storhäst. Jag vet som sagt inte än, jag har inte en aning.

Det finns en person som jag avundas så sjukt mycket. Vi kan kalla denna personen för X. X har en sådan förmåga att... bjuda på sig själv? Nej jag kan inte riktigt sätta ord på det.. men mer att inte bry sig ett SKIT om vad andra tycker. X vågar vara sig själv till 200%, mer än någon annan jag träffat. X har "makt" över såna som mig, vilket också gör att X är den person jag ibland avskyr mer än någon annan. Life´s hard.

Jag har inget behov av att hela tiden vara med andra människor, jag blir inte deppig av att va ensam en hel helg. Ibland kan jag föreda en lugn kväll hemma framför att vara med vänner, men det är klart jag älskar mina vänner och att vara med dem också! Jag trivs också med att vara själv i stallet, ha paddocken för mig själv och bara vara med min häst, den känslan slår mycket annat. Det kan också gälla arbeten i skolan, jag jobbar oftast hellre själv än med någon. Ska jag gå in för något 100%, då vill jag bestämma 100% själv. Men det är inte så att jag har svårt att samarbeta med folk! Jag är väl okej att samarbeta med, men jag går inte in för saker lika mycket då som när jag är ensam.

En av mina störta drömmar har varit att bli "hästviskare", att förstå hästarnas språk, vara deras bästa vän, kunna göra vad som helst med dem. Detta har jag aldrig berättar för någon tidigare. Inspirationskällor till denna har varit Norah Kohle, Honza och Jean-Francois Pignon.

Jag har aldrig vetat vad jag vill med mitt liv. Varken vart jag vill komma med ridningen eller vad jag vill jobba med i framtiden. Jag har ingen aning. Jag har skaffat mig drömmar genom åren, men aldrig några rimliga.

Det känns som att alla har lagt upp en tydlig plan för deras liv. Oavsett om det innebär att utbilda sig till läkare, tävla i SM med sin häst, resa runt i världen, utbilda en häst helt själv, bli sångerska... Och jag - jag har ingen aning om vad jag vill, vart jag är påväg eller vart jag vill komma.

Förr var jag jättemissnöjd med mitt utseéndet och jag kunde må riktigt dåligt över det. Riktigt dålig. Det gjorde mig ibland ledsen, arg eller deprimerad. Jag ville också vara snygg som mina kompisar. Jag ville inte ha finnar, jag ville inte vara kort, jag ville inte ha stor näsa... Det fanns massa saker jag ville ändra på. Numera är det inte längre så. Det är inte så att jag tycker att jag själv är snygg nu, men jag bryr mig helt enkelt inte. Jag har lärt mig vara nöjd med mig själv vad det än innebär att stå ut med att se i spegeln. Men det finns dagar jag tycker att jag ser förfärlig ut men vad kan man göra åt det liksom? Sen finns det dagar jag tycker jag ser helt okej ut.

• Jag gillar inte att åka buss, så ja, det är såå synd om mig som får åka buss från skolan nästan varje dag. Men något jag HATAR är att åka spårvagn. De är läskiga... typ när bussar och spårvagnar går på samma "spår"/väg.

• Jag är beroende av Vampire Dairies, Pretty Little Liars och Twilight! - just kidding, haha! Var det någon som faktiskt inte redan visste det blir jag uppriktigt förvånad... Men vad ni kanske inte visste är att jag älskar tecknade/animerade filmer! Speciellt gamla filmer som Den lilla sjöjungfrun ^^


• Jag har lite prestationsångest och tycker att ett G i skolan är rätt värdelöst. Jag orkar inte med plugg men samtidigt blir jag arg på mig själv om jag får dåliga resultat. I högstadiet gick jag ut med 7 MVG i betygen - jag var världens latmask blandat med pluggis, på det sättet att jag inte behövde anstränga mig men mycket men hade otroligt lätt för mig! Hade nog kunnat fixa det bättre om jag bara varit motiverad! Jag lär mig saker otroligt snabbt. Numera är jag latare än latast och orkar inte anstränga mig om jag inte tycker det är roligt. I ettans kurser fick jag G:n samt några enstaka VG:n (två?).

• Jag är en sucker för kakor och godis i alla dess former, tio kakor under loppet av några minuter är ingen ovanlig efter-skolan-sysselsättning. Godis ska vi inte ens prata om, jag äter på tok för mycket men nu ska jag verkligen försöka sluta... med att äta det så ofta... någon gång då och då måste man ju få unna sig det? "Naturgodis" står mig varmast om hjärtat ♥

• Jag är sämst på att ta åt mig av negativ (fast konstruktiv) kritik och jag vägrar att ha fel eller inse att jag gör fel, det visar sig inom många områden. Något jag hatar är när andra barn/ungdomar säger åt mig vad jag gör fel i min ridning, när de säger åt mig vad jag borde göra istället - då kan jag säga typ "men sådär funkar inte MIN häst" även om personen kanske faktiskt har rätt. Det är såklart en annan sak om jag tränar för en tränare, en äldre/vuxen som verkligen vet vad dom snackar om och som stött på många olika typer av hästar i sina dagar.

• Jag gillar inte när andra rider Fantasia (det finns dock typ två jag tycker är helt okej att se uppe på henne). Jag tycker att jag själv rider henne bättre än vad någon annan någonsin skulle kunna göra, om det stämmer eller ej lämnar vi olöst, men det bara är så jag tänker och det är inget jag är stolt över. Jag ser "fel" andra gör och vägrar tro att jag själv gör de "felen" ibland.

• Jag har ont i rumpan idag... hehe. Men det får man ta om man vill rida barbacka på Fantasia! Jag var inte ens HELT och hållet barbacka utan hade både schabrak och padd och satt på...

• Jag KLARAR inte helskodda ridbyxor - i de flesta fall. Just när det är typ mockaliknande skoning. Ursäkta språket, men jag tycker de skär in i röven på ett inte alls bekvämt sätt. Jag har ett par helskodda som jag använder ganska ofta, men de är inte alls så farliga om man jämför med ett par jag provade på Gekås förra året eller så. Man tänkte "åhh va snygga <3333" Sen tänkte man "ÅHH VA OBEHAGLIGT".

• Jag äter inte vid kvällsmat förrän vid 22 ungefär. Alldeles för sent om man ska försöka sova ganska snart efter... för man blir tjock av att äta direkt innan man sover, hehe. Ska sätta upp en ny regel - inte äta någonting efter kl. 20 på vardagar. Vilket jag säkert inte kommer kunna hålla då jag inte alltid är hemma från stallet före 20, hmm...

Första skoldagen på denna terminen avklarad. Började ni också idag?

Är inte hemma än men har slutat och väntar på att åka hem med mamma. Jag har faktiskt inte känt den där ångesten alls, inför en helt ny lång termin med långa skoldagar och lite fritid. Lite avundsjuk blir jag på sin syster som går sin allra sista termin nu, men det känns ändå helt okej.

Har haft en jobbig skoluppgift som tyngt mig sedan långt innan jullovet, men det känns också helt okej nu, nästan mer än okej. Det känns som att det går riktigt bra nu! Känslan av flytet och framgångarna med Fantasia tar jag med mig till skolan, det peppar mig att kämpa. Bloggandet fyter på riktigt bra också, det märker ni eller? :D Det får mig på ännu bättre humör!

Jag har fått väldigt mycket bra respons på detta inlägget. Och nu förstår jag själv, bättre än någonsin, att det är väldigt modigt och starkt att gå ut med något sånt här. Är stolt över mig själv att jag gjort det, det är uppenbarligen ett stort steg. Att vara/ha varit mobbad skäms många över, jag gjorde också det till en början men sedan insåg jag att är det någon som ska skämmas är det de som gjorde det. Och sen om dem råkar läsa min blogg, so what? Som jag skrev en annan gång:

Det blir inte pinsamt för någon annan än de själva. För vad har JAG att skämmas för? Det var DE som gjorde fel. Jag behöver inte skämmas överhuvudtaget över att skriva ut detta för mina bloggläsare. Det är ett sätt för mig att komma över det som hänt, att dela med mig. Att prata öppet om det, eller än så länge skriva om det. Jag hade kunnat skriva ut deras namn bara för att folk som känner dem ska veta vad de faktiskt gjort, för att ge igen. Men jag är inte sådan.

Jag har nog för första gången fått en anonym kommentar som INTE är elak, på just det inlägget. Den var från en tjej som har dåligt självförtroende och ätstörningar, men vågar inte gå ut med det. För att citera henne: "Det visar att du kommit en bra bit på vägen att du vågar komma ut med det här öppet, jag skulle aldrig vågat det. Jag är ändå bara en anonym person i någon del i sverige, du vet inte vem jag är. Om jag bara hade lite bättre självförtroende skulle jag gått ut med mitt namn men just nu känns det som om jag inte kan det." Till dig önskar jag all styrka, kämpa och våga!



Av alla som läser finns det säkert såna som tror att jag bara vill ha uppmärksamhet. Men jag hoppas ni vet att jag inte skriver 12 stycken om allt fruktansvärt jag varit med om för att få folk att tycka synd om mig. Det är det sista jag vill, jag själv tycker inte direkt synd om mig själv, inte nu och inte då. Jag gick inte runt och tänkte på hur synd det är om mig. Jag kämpade in i det sista, ville inte låta dem vinna över mig. Men någonstans går ju gränsen, man kan inte ta hur mycket skit som helst. Så ja, man kan ju säga att de vann...
- Grattis liksom, det måste vara underbart skönt att bete sig så illa att någon byter skola pga av er!

Anledningen till att jag skriver ut det öppet är för att dela med mig, för att folk som upplevt/upplever något liknande ska veta att det inte är ensamma. Så att sådana som skäms över det ska få lite styrka att göra som jag, berätta om det. Något som slog mig när jag skrev det inlägget var min vilja att hjälpa andra i samma situation, det är en liten dröm för mig. Men jag har många drömmar så vem vet hur det blir.

Jag kan tänka mig att ni bloggläsare lätt kan uppfatta mig som oerhört känslig som person. Det är något jag ofta funderar på, med tanke på att jag fullständigt kan bryta ihop, men bara för en kort stund, så fort det droppar in en kränkande/elak kommentar. Det är ingen idé att låtsas inte bry sig ett skit om dem, som "storbloggarna" gör - för alla tar åt sig på sitt eget sätt, vissa mer och vissa mindre. Jag känner mig ledsen på allting, känner mig värdelös och oduglig/otillräcklig för stunden.

Jag kan faktiskt förstå att jag kan ses som känslig, för det är precis så det är - jag är så oerhört känslig så ni anar inte. Allt jag hör och ser granskas innan jag kan släppa det. Inget bara passerar mig. Jag har ganska dåligt självförtroende i grund och botten, men jag har blivit bra på att hålla det uppe på ytan. Hur kaxig jag är kan vara, gömmer det sig annat under. Jag är osäker, rädd att ta plats eller vara ivägen, tänker ofta på vad andra folk kan tyckas tänka om mig. Allt har en anledning.

Jag har halvt om halvt skrivit det på bloggen en gång tidigare. Det är nästan precis ett år sedan jag bytte skola, inte på grund av att det är lättare att ta sig till Kungälv än till Uddevalla - men det var det jag förklarade för alla gång på gång. Jag fick gå igenom mycket den hösten, stå ut med och uppleva så mycket inre smärta. Jag blev mobbad. Jag tycker själv det känns som fe ord men jag antar att det är sanningen. Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så förudmjukad, ledsen, förnedrad i hela mitt liv. I slutet gick det inte en dag utan att tjejerna i den klassen fick mig att gråta mig igenom mornarna och kvällarna.

Jag ville aldrig erkänna riktigt för mig själv hur illa det var, försökte intala mig själv att jag överreagerade eller var FÖR känslig. Men det fortsatte och blev värre och värre. Min omgivning fick lida, min häst och min familj. Min skolgång drabbades, jag vet inte hur mycket jag missade på grund av att jag på morgongen kunde gråta och gråta tills jag fick stanna hemma. Tills slut höll det inte längre och det var då jag bytte skola, men jag försökte verkligen allt jag kunde för att kunna stanna. Jag pratade med kuratorn och lärarna, men jag kunde inte göra de saker som de föreslog, som handlade om att ta plats och att låtsas vara "en av dem" för att bli en. Jag klarade inte mer, ville inte känna den smärtan något mer.

← Jag för ett år sedan.

Jag bytte alltså skola och hamnade med så himla bra personer, de var så snälla mot mig från första stund. Jag kunde inte riktigt uppskatta det då jag inte var van vid det. Det som hände satte sina spår. Det kändes som om jag aldrig skulle kunna uppskatta vänskap igen. Och minst av allt ha någon lust för skola igen. Även efter jag bytt skola drog jag mig ibland för att gå dit, jag kunde bryta ihop helt plötsligt. För allting hade satt sig där inom mig och det grävde sig bara djupare.

Jag kunde inte längre vara mig själv, inför nytt folk, då jag nästan själv börjat tro på att den personen är fel, annorlunda, fulare och konstigare än alla andra. När man så väldigt gärna vill tro på sig själv och vara precis den man är genom allt, men det inte funkar, och man försöker anpassa sig för att bli "accepterad" - då hittar man till slut inte tillbaka till sig själv längre. Så hur hon jag var innan gymnasiet var, det visste jag inte längre. Jag visste bara att jag inte ville vara så som jag blivit. Jag var vilsen.

Någon/några månader efter jag lämnat Plusgymnasiet ville jag ta tag i mig själv igen, för den hemska perioden hade förstört mitt liv, så kändes det. Jag stod inte ut med mig själv och vad jag orsakade min familj, jag ville ha mitt liv tillbaka. Jag var på bristningsgränsen. Det var då jag började berätta över DV hur jag faktiskt kände, jag kunde inte hålla det inom mig längre. Så först då, ca två månader efter jag lämnat skiten vågade jag berätta för andra. Innan hade jag inte berättat för någon alls. Så det är på det sättet internet och bloggen kommer in i allt detta.

Förra hösten var det enda stället jag faktiskt kunde vara den jag ville vara. Jag kunde bygga upp den fasad jag vill. Men då var det bara ett gömställe. Jag hade en sån press på mig själv. Jag försummade allt bara för att få blogga och få ER glada, först då blev jag också glad. Då kunde jag leva i den bubblan och glömma helvetet utanför. När jag inte bloggade eller liknande var jag fånge i mitt eget fort. Jag var ju tvungen att ta tag i mitt liv. Jag var tvungen att gå till skolan, jobba upp betygen, ge Fantasia all den kärlek hon behöver och förtjänar - inte sitta där och redovisa mina dagar över internet för mestadels personer jag aldrig träffat? Så varför fortsatte jag utsätta mig för den pressen, varför "raderade" jag inte mitt ansikte utåt och tog tag i mig själv privat först?

Jag vet svaret - För att här hade jag alltid varit någon, vad som än hände i den verkliga livet. Helst ville jag bara släppa det, men eftersom jag känt mig så oduglig i det verkliga livet var detta min räddning. Känslan att få vara någon för andra gav styrkan att fortsätta. Skulle jag sluta men blogg och sånt, då skulle jag inte vara någon. Det ville jag, det behövde jag mer än någonsin då - veta att det finns folk som ser upp till en.

Jag hade svårt att inse hur bra det faktiskt blev i den nya skolan. Jag hade svårt att tro att jag kunde komma undan den smärtan jag fick uppleva. För här fanns människor som ville vara med mig på riktigt, helt otvunget, som saknade mig när jag inte var där. Det var svårt att intala mig själv att jag nu faktiskt blivit någon, även i "verkligheten". Men så var fallet, och det sjönk sakta in i mitt huvud.

Jag har fortfarande lite problem att hantera saker som påminner mig, och jag kan fortfarande känna den där känslan inför att gå till skolan. Jag kan bli hysteriskt ledsen över allt eller ingenting. För det finns ju alltid där inom mig och kommer alltid att göra.

Allt jag fått gå igenom har inte bara satt hemska och tråkiga minnen samt en ständig osäkerhet mot nya människor, det har format mig till den jag är idag. I nuläget är jag alltid mig själv. Jag aldrig skulle få för mig att vara taskig mot någon annan. Jag känner mig själv bättre och att jag känner mig oerhört stark.

Högst på listan står Norah Kohle. Hennes syn på hästhållning är unik och det hon gör är unikt. Hon har ett så otroligt starkt band till sina hästar, ett band jag aldrig vågar drömma om. Det hade vart sjukt kul att träffa henne! Min dröm hade varit att ha en träning för henne.

Norah och hennes vackra ponny Conny - Bild lånad från norahkohle.se

En annan tjej jag vill träffa är Melina (som slutat blogga på den bloggen nu). Vi har snackat en del över internet och hon är himla go, och hon verkar också ha en toppenbra syn på hästhållning.

Melina och fina Sopot - Bild lånad från humlidumli.blogg.se

Vilka hästmänniskor vill du träffa? :)

Jag har funderat på en sak väldigt länge... nämligen hur ni bloggläsare uppfattar mig som person. Nu menar jag inte de som träffat/känner mig, utan ni som bara känner mig som en random bloggare. Jag har alltid viljat göra upp en bloggfasad som är så lik mitt riktiga jag som möjligt. Men det är svårt med tanke på att det finns saker som man absolut inte skulle komma på tanken att skriva ut på bloggen.


Det finns känsliga saker som ni inte har en aning om hur jag känner för. Ni vet inte vad jag gått igenom eller vad jag kämpar med. Alltså kan ni ju inte få en klar uppfattning om mig eftersom jag inte går ut med exakt allt, det finns saker jag utelämnar. Ni kan inte veta grunden bakom vissa tankar, känslor eller åsikter. Ni kan ju inte veta allt. Men jag vill alltid göra mitt bästa för att ni ska få lära känna mig. Fast hur tusan får man er att lära känna mig när ni läser på en datorskärm? Det är det svåra, men jag gör alltid mitt bästa.

Nu till den slutliga frågan... hur uppfattar ni mig, min personlighet? Tycker ni att jag verkar självsäker, kaxig, känslig, ödmjuk, tillbakadragen eller framåt, självisk, rolig, blyg, smart, feg, osäker osv, osv, osv..?

Igår kväll sköljde en känsla över mig, starkare än någonsin - lycka. Min helg har varit fullproppad, men det har gjort den rolig. Detta innebär såklart att jag är otroligt trött denna måndag morgon, men det är det värt. Jag trivs faktiskt väldigt bra att ha ett fullproppat schema. Min helg har varit den bästa på länge! Träffat och umgåtts med många olika saknade vänner, träffat nya människor, myst hemma, satt två kanonrundor på Troya...

...Ja, känslan på tävlingen kunde inte vart bättre. Känslan av att rida an mot hindren på Fantasia och inte känna en endaste tvekan, bara flyt - det får mig att glömma det där "stoppet". För första gången på länge känns det som att vi tar oss frammåt. Okej, jag får erkänna att jag var lite besviken efter LC:n... men bara på mig själv! Det släppte allt eftersom och övergick i ren glädje och stolthet över både världens bästa ponny och mig själv. Jag är stolt över att jag inte slut RIDA när det gick som bäst, det är där min svaghet sitter - så fort det känns enkelt, då slappnar jag av och bara åker med, men INTE igår.

Den där känslan kan jag nog leva på i flera veckor framöver... eller tills verklighetens alla skoluppgifter och annat skit kommer ifatt.

Att vara utanför är en utav de allra hemskaste sakerna man kan uppleva. Det säger jag för att jag vet.
J a g   v e t   h u r   d e t   k ä n n s .

Jag vet hur det känns att bli lämnad utanför. Att inte få vara en del av gemenskapen. Jag har aldrig varit personen som tagit plats, som fått mycket uppmärksamthet och inte VILJAT ha massa uppmärksamhet heller för den delen. Jag har hamnat med fel personer, fel personligheter. Människor som skiljer sig från mig. Det är därför det alltid känns som att det är MIG det är fel på när det blivit som det blivit. Det kan inte hjälpas att folk är olika - så är det bara - det som är det skrämmande är att hur människor behandlar varandra, hur jag blev behandlad.

Jag minns det som igår... när alla "kompisarna" pratade om den där tjejkvällen som skulle bli av. Tänk er det, dom pratar om det inför dig. Visst tror man då att man faktiskt räknas som en av dem då? Men när ingen säger något specifikt TILL dig och dom har sin tjejkväll utan dig... det är en känsla ingen ska behöva känna. Men det var den känslan jag fick känna.

Man fick höra av vuxna som ville hjälpa att man måste ta plats och låtsas vara en i gänget för att få bli en. Komma med förslag, fråga om saker, involvera sig i saker. Men om folket inte ens gillar en från början, inte gillar dom en mer om man blir efterhängsen och frågar saker hela tiden?

Ni kanske undrar varför jag skriver ut det här. För det första skulle jag inte tro att de där hjärtlösa människorna läser min blogg eller bryr sig ett skvatt om mig längre, eller, de har de aldrig gjort. Men de kan lika gärna vara så att de läser... Men jag valde att ändå skriva det. Det blir inte pinsamt för någon annan än de själva. För vad har JAG att skämmas för? Det var DE som gjorde fel. Jag behöver inte skämmas överhuvudtaget över att skriva ut detta för mina bloggläsare. Det är ett sätt för mig att komma över det som hänt, att dela med mig. Att prata öppet om det, eller än så länge skriva om det. Jag hade kunnat skriva ut deras namn bara för att folk som känner dem ska veta vad de faktiskt gjort, för att ge igen. Men jag är inte sådan.



Fantasia var det ända som fick mig att kämpa då. Hon har varit solen i mitt liv sålänge jag haft henne, men då... hon var det ända som fick mig att fortsätta.

Tänkte börja dagen med att tipsa om detta inlägget, värt en tanke!

...Jag själv har nästan alltid dragit mig för att gå till skolan, det har bara kännt jobbigt och tråkigt. Det var mycket förra året, dels pga byte av skola och att jag kom efter i några ämnen, men dels för att schemat vi hade var fullt av sena långa dagar. Ettan i gymnsasiet kanske sägs vara slappt men inte för mig, jag har ett mycket slappare schema nu i tvåan. Nu tycker jag inte alls det är så hemskt med skolan längre, inte med tanke på att man faktiskt påverkar själv vilka ämnen man vill läsa. Jag har inte mycket kärnämnen alls utan det är matte en gång/vecka, svenska och engelska. Utöver det är det media-ämnen. Mitt individuella val är webbdesign, vilket jag inte ångrar en sekund, det är något jag är riktigt intresserad av och alltså blir det roligt. Det är inte mycket i skolan som känns tråkigt nu för det flesta ämnen har jag ju "valt själ" :)

Hade nyss webbdesign-lektion och vi har precis börjat med Dreamweaver (program för att skapa hemsidor, HTML/CSS). Fatta va grymma hemsidor jag kommer göra i framtiden, haha. Kanske även lär mig något jag kan använda i bloggdesigner ^^ Nu sitter jag på mediekunskap och ska börja arbeta, men jag ska försöka återkomma med något som är lite roligare att läsa senare!

Bild i repris (foto: Sanna Lindegren)

• Att inte svara på sms - det är inte det att jag iggar personerna utan mer att jag tänker "varför ska jag svara på det NU?" och sedan glömmer!

• Att prata fort och otydligt så att ingen uppfattar vad jag säger XD

• Att fixa till lakanet innan jag ska sova - hatar att ha det skrynkligt och knöligt, det ska va slätt!

• Att ångra mig, det är jag rätt bra på. Flera gånger om oftast!

• Att säga "Va?" när någon pratar med mig även om jag hörde vad h*n sa.

• Tvätta händerna 24/7. Jag kan knappt röra vid mig själv, speciellt inte i ansiktet (förståeligt iaf?), utan att ha tvättat händerna.


Vad tycker ni om sånna här inlägg? Är det kul att läsa ibland, emellan allt hästsnack och vardagprat?

Bilden är ett gammalt självporträtt, ett reslutat av att leka med lampor och självutlösare och att totalt gå loss i photoshop... hehe, vad tycks?

Med skola i tre dagar sitter rutinen redan, känns som om lovet inte ens funnits. Jag har försökt lovat mig själv en sak - att hänga med bättre i plugget och ta tag i sakerna, inte skjuta upp allt. Förra året var tufft, komma in i en ny skola efter att en hel termin hade gått, det var så mycket jag låg efter i.

Jag orkar inte med mig själv ibland. Jag drar mig för att gå till skolan och för att plugga. Presentationsångesten stiger i takt med allt jag skjuter upp. Jag vill inte ha det så i år. Jag har saker från förra året att göra i år utöver allt, men jag ska kämpa.

Idag är jag hemma (och då stiger ju ångesten över att inte vara där när vi har uppstart på vissa ämnen). Har ont i halsen igen, vaknade inatt och kunde knappt svälja. Det känns bra att ligga hemma och bara ta det lungt. Helt själv, det känns bara bra. Det måste vara något fel på mig.

• Jag älskar O.C, Glee och Twilight

• Jag hatar att ligga ner still (förutom när man sover) t.ex. när man inte kan sova, när man solar eller när man är sjuk och inte kan göra något. Låg och solade förut men kunde inte sova, jobbigt och tråkigt va!

• Jag biter på naglarna. När jag har börjat med en nagel slutar jag inte förrän alla "långa" naglar är nerbitna... sen kan jag fortsätta med fingrarna, typ vid nagelband och så, vidrigt jag vet :S

• Något av de värsta jag vet är människor som uppför sig som att de känner min häst bättre än jag själv.

• Jag ett sår i munnen från när jag klantade mig med tandborsten, samt en äcklig vit blåsa. Ni kan ju tänka er känslan när man äter något surt?! Som tur är har jag någon bedövning som hjälper hyfsat.

Snygg bild jag la upp också!

Nu ska jag FETDISSA två saker, som jag "stött på" precis, haha.

• Dessa fruktansvärt äckliga godisar, med vattenmelon-smak...


• Sen också "p-smilies" alltså denna ---> :P
Jag får seriöst ryck när jag ser en sådan, den är så dryg och.... usch xD Det är typ det värsta någon kan skriva till mig!

Någon som håller med mig eller?

Tänk att sommarlovet snart är slut... sorgligt! Även om det är kul att träffa klasskompisarna igen när skolan börjar igen, så vill jag verkligen inte återgå till mardrömmen fylld med läxor och prov. Jag hatar att plugga, det finns nästan inget värre. Fast jag har otroligt lätt för mig i skolan, lär mig fort och är duktig utan att behöva anstränga mig. Jag skjuter upp allt i sista stund, lägger inte mycket tid alls på plugg. Ändå så går det ju bra i skolan. Så när jag verkligen lägger tid och energi på skolan, då blir det riktigt jävla bra, men det orkar jag aldrig. Jag har ingen riktig motivation till att plugga, till skolan överhuvudtaget. Utbildning hit och dit, jag är så trött på allt.

Någon som känner igen sig?

Varför kan man inte bara få göra det man vill och brinner för utan att behöva tänka på konsekvenserna?

Jag heter alltså Josefine Pehrson och är 16 år. Jag bor mitt ute i ingenstans, "på landet", i stenungsunds kommun. Har dock lika nära till Uddevalla som till Kungälv. Bor med mina föräldrar och min storasyster på en gård, har dock inga djur här hemma. Som person smälter jag väl in ganska bra i omgivningen. Jag har lätt för att lära känna nya personer, men desto svårare att lita på dem. De jag litar på är de jag känt väldigt länge.

Jag bloggar för att jag tycker det är kul såklart. Jag älskar att dela med mig av mina bilder, åsikter, känslor och tankar och väcka reaktioner, det är i stort sett därför jag bloggar. Sen att jag skriver om min och Fantasias ridpass varenda dag får ni bara på köpet, det skriver jag bara för att dokumentera det någonstans.


Jag ska börja tvåan på gymnasiet, jag går mediaprogrammet på Mimers Hus i kungälv. Valde det främst för att jag älskar att fotografera, men också för att jag varit så himla skoltrött och ville ha kul på gymnasiet och inte bara ha teroretiska ämnen all the time. Nu till tvåan har jag valt fotografisk inriktning, hoppas att det blir kul! Jag fotar med min Nikon D5000. Jag fotar mest Fantasia och de andra hästarna i stallet, och blir fotad när jag rider osv. Hemma tar jag ibland fram den och fotar blommor & natur, min syster eller mig själv.

Till hästfronten då. Jag började rida när jag gick i fjärde klass (tror jag), på en ridskola nära mig. Den var ganska kass på den tiden, så efter ett år började jag på Stenungsunds Ridklubb. 2006 blev jag skötare på en shettis, Heli, i ett stall väldigt nära mig (det stallet jag har Fantasia i nuläget), såsmåningom även på de andra shettisarna Hilma och Hilmer. Sommaren 2008 fick jag Fantasia. Vi skulle inte köpa häst, men det bara blev så och gud vad glad jag är för det! Jag fortsatte på ridskolan ända tills årskiften 2008/2009. Nu har jag haft Fantasia i över tre år. Hemma rider jag ute, dressyr, hoppar, tricktränar, tränar från marken m.m. Jag tävlar i hoppning på lokal LD/LC nivå.


Undrar ni något annat om mig är det bara att fråga så kan jag lägga till det i texten.