Hem Blogginlägg Om mig Kontakt
Hem
Om mig / Kontakt

Min sista termin

2017-01-23 @ 16:34:11
Det är med blandade känslor jag påbörjat sista terminen på mitt program på högskolan. Den här terminen kretsar allting kring examensarbetet/kandidatuppstasen som ska skrivas innan sommaren, bara det faktumet är ångestframkallande. Examensarbetet i sig är ett stort jävla dilemma. Har inte mycket schemalagt i skolan, mest valfira handledningar, annars är det planering med sin uppsatspartner som gäller och en hemtenta.
 
För tillfället känner jag mig klar med studier, jag är så trött på det. Efter att ha varit ute och praktiserat i nästan ett halvår känns det sådär kul att återgå till att läsa diffusa böcker och artiklar och skriva rapporter och uppsatser. För mig är detta skoltrötthet på en helt ny nivå. Jag vill bara vara klar. Och går det som det ska så ÄR jag ju faktiskt klar i juni - det gäller bara att jag hittar ny motivation.
 
Något som är lite roligare är att jag gör lite jobb åt Mild Media, som jag praktiserade hos. Ska bli skönt att få en liten inkomst utöver studiebidraget. Kommer jobba hemifrån eller åka in till kontoret, vad som passar, vilket också är skönt med tanke på skolans schema.
Kontoret i juletid och fikan jag bjöd på min sista dag som praktikant.

Blandade känslor

2016-03-03 @ 19:01:24
Jag längtar till dagen jag flyttar hemifrån. Men samtidigt är jag livrädd. Jag antar att alla känner så över att lämna den trygghet man känner hemma. När folk uttrycker sig som att "det är då livet börjar" så är det kanske menar att inspirera och motivera men det har nästan motsatt verkan på mig. Jag vill tro att livet är mer än att bara bo på ett nytt ställe och betala sina egna räkningar. Låter det galet? Haha.
 
Blir också livrädd av att tänka på framtid och jobb. Jag har möjlighet att praktisa hela nästa termin, om jag hittar praktik vill säga. Jag får sån ångest över det hela. Min bild av vad jag jobbar med i framtiden är inte klarare än den var i gymnasiet. Jag har lärt mig massa mer och kommit underfund med vilka områden jag INTE vill nisha mig inom, men jag vet fortfarande inte vad det blir av mig. Jag vet därav inte vad jag ska söka för praktik. Det känns så viktigt att försöka hitta något, för att få en fot in liksom. Men att komma ut i arbetslivet är läskigt. Har lite mindervärdeskomplex över det hela. Vem skulle anställa mig? Vad har jag som andra inte har? Vet att det är fel att tänka så, jag är bra på saker. Jag har ett öga för grafisk design såväl som webbdesign och jag har oftast lätt att förstå mig på programmering. Jag har bra kunskaper inom alla möjliga programvaror såsom bildbehandling och filmredigering (även om det antagligen inte är film jag vill hålla på med). Känner mig bara så spretig, jag vill mycket men det känns som jag måste välja min nish. Våga välja.
 
Jag vet inte om varenda människa känner som jag i såna här tider men det hade varit skönt att veta att man inte är ensam.
 

Det värsta året i mitt liv

2016-01-03 @ 23:04:00
Jag har haft många jobbiga perioder i livet på alla möjliga plan men 2015 har utan tvekan varit värst. 2015 kommer jag för alltid förknippa med sorg, smärta, saknad och tårar, tårar, tårar. Jag förlorade min bästa vän. När sommaren närmade sig var det bara oro, förtvivlan och lidelse. Fantasia togs bort den 24:e juni. Min sommar var förstörd, min ledighet är täckt i en grumlig dimma. Jag var förstörd. Jag är förstörd. Hösten fortsatte i samma dimma, allting kändes så meningslöst. Jag ser fortfarande inte helt klart. Mitt hjärta brister varje gång jag tänker på hur det hela slutade.
 
Enligt klichéer går man starkare ur något sånt här. Än så länge känner jag mig lika svag och ynklig på insidan som jag gjorde den där dagen i somras. Och enligt klichéer för även något sånt här med sig något bra. Jag efterlyser dessa goda ting. Hittills har det inte fört med sig något bra: Att jag bara suttit på hästryggen 3 gånger fastän det är det jag älskar; att jag känner att jag aldrig kommer våga ge mig in i hästlivet igen; att jag gråtit mig till sömn var och varannan dag. 2016, du kan väl bjuda på något bra i alla fall?
 
Här kommer ett urval rader jag skrivit på bloggen under året som understryker: det blir inte lättare.
 
19:e Januari: Det finns en sak som skiljer mig från alla mina gamla vänner och bekanta inom hästvärlden. Jag har stått fast vid min fyrbenta vän. De andra bytte upp sig, större ponnyer/storhäst och fortsatte tävla. De fortsatte kämpa i tävlingsvärlden. Jag tog aldrig det steget vidare. Jag tvivlar faktiskt på att jag någonsin kommer göra det. Mitt hjärta slår inte längre för ridporten, det är fan sant, MEN - det slår för min häst. Fantasia kommer alltid vara nummer ett för mig.
 
16:e Mars: Ska jag vara ärlig har hon inte känts riktig pigg och fräsh att rida på länge. Det är sånt man förtränger... hon känns ofta "släpig" eller stel eller trött att rida. Ibland allt på samma gång. Som om det inte var nog frustrerande att hon aldrig lägger på sig... Och eftersom hon inte gör det vill jag inte rida hårt. Vilket leder till att hon dessutom blir kantigare och kantigare och tappar muskler i kroppen. Jag vill att hon ska vara den pigga fräscha ponnyn hon brukade vara. Men let's face it bara, hon är 23 år. Ska riktigt gnugga in det i mitt fejs så kanske det faktiskt sjunker in...
 
30:e Maj: Jag kan knappt se in i hennes genomsnälla ögon längre utan att tårarna trycker på. Jag tittar på henne, jag ser på henne... och kan nästan inte ens med att rida henne längre. Hon lämnar massa mat inne. Hon har snart inget fett kvar på kroppen. Inga muskler heller. Hon hade mask. Men känslan av att det kanske är något annat, något mer... den känslan finns där hela tiden. 
 
14:e Juni: Veterinären var här två gånger i fredags. Först för att titta och ta prover. Det konstaterades att andningen var för snabb, men i övrigt kunde hon inte se något. Men vi förstod att det inte ser ljust ut. Proverna hade visat en infektion, var någonstans förstod jag inte riktigt. Men den gör att hon svälter, trots att hon äter. Det gör ännu mer ont i hjärtat att se på hennes magra kropp nu.
 
22:a Juni: Tänk om jag ridit Fantasia för sista gången. Tänk om den gången, som jag inte ens minns när den var, var sista gången jag satt på hennes rygg? Tänk om jag aldrig mer kommer sitta på hennes rygg. Studsa runt i hennes stötiga trav. Genomlida en bokstavligt pain in the ass på hennes bara rygg. Vara ett med henne - det låter så jävla töntigt men det finns inget bättre sätt att beskriva det på. Hur ska jag kunna leva utan det? Imorgon tar vi henne till kliniken och kollar tänderna. Något mer kan vi inte göra. Infektionen är borta enligt de nya proverna som togs idag. Men hon får inte fortsätta magra...
 
24:e Juni: Jag får lära mig att leva ett liv utan henne. Efter 7 hela år tillsammans måste jag börja stå på egna ben. Det kommer inte bli lätt och det kommer göra ont. Jag kan inte med ord beskriva hur ont det redan gör och hur mycket jag saknar henne. Hon har betytt allt för mig, nej hon betyder allt för mig. Och att ta ett sånt farväl... det går liksom inte. Det var det jobbigaste jag någonsin gjort. Min bästa vän och det allra finaste jag har finns inte längre.
 
29:e Juni: Jag kommer alltid vara en "hästmänniska" men jag lämnar livet med hästar och ridning för nu. Jag har varit trött på hästlivet länge men eftersom Fantasia inte bara var min häst utan också min bästa vän har jag fortsatt, för henne. Därför känns det helt naturligt att lägga hästarna och ridningen på hyllan nu när hon inte längre finns. Jag har aldrig känt att jag velat påbörja något nytt på hästfronten, jag vill inte skaffa en ny häst. Jag kommer sakna hästar, jag kommer sakna ridningen men inte på långa vägar så mycket som jag saknar Fantasia.
 
15:e Juli: Livet har verkligen ställts på sin spets. Plötsligt finns det så mycket saker att fundera över. Att inte ha hästarna kvar i mitt liv lämnar en massa val och funderingar. Funderingar över hur mitt liv kommer se ut till hösten. Jag vet inte hur jag vill att det ska se ut. Förutom att det måste finnas något, det måste hända något... något av värde, om ni förstår vad jag menar? Nu känns det som att min vardag saknar mening.
 
28:e Augusti: Jag har aldrig upplevt ångest på detta sättet förut. ALLT känns meningslöst. Med Fantasia försvann också meningen, med allt. Min energikälla och motivationskälla är borta. Jag kan inte se positivt på saker och ting. Jag blir inte entusiastisk. Jag känner mig så fruktansvärt likgiltig. Jag behöver något att göra som kan få bort den där känslan. Jag kommer säkert rida snart och jag kommer antingen börja gymma eller simma, men jag kommer antagligen finna det helt meningslöst till en början. Men det kanske blir bättre...
 
8:e September: Jag är inte som vanligt. Att ta bort min häst som varit min bästa vän i 7 år HAR förändrat mig. Att den vardag jag varit bekant med så länge inte längre är aktuell. Att plötsligt inte ha något vettigt att lägga all fritid på. Allt detta har förändrat mig. Jag kan inte vara som vanligt mot människor. Jag kämpar varje dag för att orka. Jag kämpar för att se mening i min vardag och i mitt liv när allt känns meningslöst.
 
5:e November: Det blir inte lättare med tiden. Det har gått 4 månader och det har inte blivit lättare. Jag saknar Fantasia varje dag. Ibland får jag nästan panik av att känna den saknaden. Det gör ont i bröstet på mig, som om någonting saknas där. Allting jag ser eller gör som påminner om henne kan få mig ur total balans och jag känner mig hjälplös.
 
24:e December: Julafton, javisst. Men idag är det också 6 månader sedan jag tog bort min bästa vän. Jag kan inte uttala hennes namn, inte ens skriva det, det gör för ont. 6 fruktansvärda månader utan henne. Jag ljuger om jag påstår att det blivit lättare. Det går inte en dag utan att tankarna går till henne och tårarna trycker på. Jag somnar på en blöt kudde titt som tätt, den senaste tiden nästan varje dag. För henne tar tårarna aldrig slut.

Man gör det inte

2015-11-05 @ 12:22:44
Hur går man vidare efter att ha mist sin bästa vän? Hur fortsätter man med sitt liv? Blir det lättare med tiden?
 
Svaret är att man inte går vidare. Man gör det inte. Man fortsätter med sitt liv som om det tappat sin mening, det känns knappt som man lever. Det blir inte lättare med tiden. Det har gått 4 månader och det har inte blivit lättare. Jag saknar Fantasia varje dag. Ibland får jag nästan panik av att känna den saknaden. Det gör ont i bröstet på mig, som om någonting saknas där. Allting jag ser eller gör som påminner om henne kan få mig ur total balans och jag känner mig hjälplös.
 
Man får nya perspektiv. Man lär sig leva med sorgen och acceptera den. Men man går inte vidare, man glömmer inte. Vi som gått igenom detta, vi vet och vi kan stötta varandra. Är ni med mig?

Jag har förändrats

2015-09-08 @ 12:45:34
Jag är inte som vanligt. Att ta bort min häst som varit min bästa vän i 7 år HAR förändrat mig. Att den vardag jag varit bekant med så länge inte längre är aktuell. Att plötsligt inte ha något vettigt att lägga all fritid på. Allt detta har förändrat mig. Jag kan inte vara som vanligt mot människor. Jag kämpar varje dag för att orka. Jag kämpar för att se mening i min vardag och i mitt liv när allt känns meningslöst. Min energi räcker inte till för att gör alla glada och nöjda. Min familj och mina närmste vänner är dem jag bryr mig om och dem jag anstränger mig för.
 
Jag har gått igenom det värsta tänkbara, det är klart det har förändrat mig. Det kan nog ta tid att vända det till något positivt. Men jag ska göra det och jag ska bli starkare än någonsin. Men nu så orkar jag inte bry mig om alla.

Jag har aldrig upplevt ångest på det här sättet förut

2015-08-28 @ 14:00:00
Nästa vecka börjar skolan igen. Jag är taggad på att träffa mina klasskamrater, och lättad över att komma in i någon form av rutin igen. Den här sommaren har minst sagt fått mig ur balans. Men jag är verkligen inte taggad på plugget. Kurserna den här terminen hade jag gärna skippat. Men det är egentligen inte det som är problemet. Jag har inget att komma hem till längre såsom jag alltid kommit hem till stallsysslorna. Så problemet är om jag inte har något att göra när jag är ledig, på min fritid. Något som kan rensa mina tankar och få mig på bättre humör emellan allt tråkigt plugg. Som jag skrev i förra inlägget så vill jag rida men det tar emot. Och jag vill gymma men det tar också emot för det känns så jävla meningslöst.
 
Jag har aldrig upplevt ångest på detta sättet förut. ALLT känns meningslöst. Med Fantasia försvann också meningen, med allt. Min energikälla och motivationskälla är borta. Jag kan inte se positivt på saker och ting. Jag blir inte entusiastisk. Jag känner mig så fruktansvärt likgiltig. Jag behöver något att göra som kan få bort den där känslan. Jag kommer säkert rida snart och jag kommer antingen börja gymma eller simma, men jag kommer antagligen finna det helt meningslöst till en början. Men det kanske blir bättre...
 
Jag kommer inte klara en vardag med bara plugg. Inte som plugget ser ut nu. Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag ska klara de två återstående åren. Det finns mycket kul sista året och även i vår men kursplanen för den här höstterminen får mig att vilja somna och aldrig vakna upp - så taggad är jag. Jag vet inte ens om jag VILL gå dessa två år. Vill jag klara något så gör jag det med god marginal, det har alltid varit så för mig med plugg. Men just nu har jag väldigt svårt att hitta motivationen, viljan.
 
Framtiden känns ändå hopplös. Jag pluggar inte för att få en yrkestitel, jag pluggar för att ha något att göra. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv, jag vet inte vad jag vill bli. Jag vet inte om jag kommer få något jobb efter detta. Min förhoppning är att jag har en kompetens som är eftertraktad på grund av dess bredd men som sagt, det är bara en förhoppning. Jag kanske inte vet vad jag vill när jag går ut heller, så vad spelar det för roll? Är allting meningslöst, förgäves? Jag vet inte och jag kommer antagligen aldrig veta. Men vad jag vet är att livet inte ska kännas såhär meningslöst, då gör man fel, eller hur? Om jag bara visste hur jag ska göra det rätt...
 

"We are all heroes, no matter who we are, who we love and what we believe in"

2015-05-24 @ 13:24:00
Han satte det! Och han la den! MUMS-MÅNS LA DEN! Vilken hjälte han är! #stoltsvensk
 
Jag satt såklart uppe inatt och såg Måns krossa Ryssland i ESC, det var fan episkt. Men har vi råd att hålla i ESC igen Sverige? Det är frågan, haha. Har försökt tänka ut bästa tänkbara scenariot inför ESC 2016 och kommit fram till att det skulle vara om PewDiePie kommer hit och leder showen ihop med Gina Dirawi. Japp. Livet hade ju varit fulländat.

Det finns en gräns

2015-02-18 @ 16:21:00
Jag åkte hem efter jag jobbat med videon idag, istället för att stanna på seminariumet. Visst att skolan ska vara prio 1, men det finns en gräns. Idag fick fan JAG vara prio 1, jag ville bara hem - hem i någorlunda tid. Var nära på att grina imorse för jag var så trött och energilös, trots att jag somnade i god tid igår. Bara tanken på att jag skulle komma hem till kolsvart mörker ännu en dag... Nej så idag drog jag en gräns, jag pallade inte. Men det gör inget för man kan inte vara på topp hela tiden och där sätter jag punkt. Enough said about that.
 
Nu längtar jag efter att ta på mig regnkläder, gå ut i regnet och invänta mörket - på den bästa hästryggen jag vet.

Ni vet blyg fast ändå inte?

2015-01-14 @ 13:32:37
Visste ni att jag är en väldigt blyg och nervös människa? I grund och botten.
 
Jag är en människa som är lagd åt det nervösa hållet. Jag kan stressa upp mig för minsta lilla och är mer eller mindre nervös för allt. Det spelar ingen roll om jag har det i åtanke eller ej eller om jag ska göra något som jag gjort 1000 gånger förut, som att gå till skolan. Det spelar heller ingen roll om jag är kolugn i huvudet för min kropp kan konsten att ändå vara nervös. Detta är inget jag lider av egentligen, men det kan kännas jobbigt när man är peppad och känner sig modig inför något också märks det ändå så tydligt hur nervös man är. Någon som känner igen sig?
 
Tror det hänger mycket ihop med att jag i grund och botten är väldigt blyg också. Prata inför människor och sånt. Upplever dock att detta blivit mycket bättre med åren. Tror jag lyckats jobba bort lite av den blygheten jag haft tidigare. Hur? - Jag slutade tänka på det som ett problem. Jag tycker fortfarande det är fruktansvärt obekvämt att stå och prata inför t ex klassen, men jag väljer att inte se det som ett problem. Jag tror jag klev över en tröskel när jag började högskolan. Minns att vi några veckor in på första kursen skulle ha ett seminarie där vi i grupp skulle presentera ett par uppgifter vi kommit fram till. Människorna (ca 30 pers) var helt nya för mig, och där skulle jag stå och redovisa. Jag tänkte "f*ck this, VAD är problemet?" och hur det gick? - Det slutade med att jag typ var den enda i gruppen som pratade. Jag var ganska stolt över mig själv efter det kan jag säga!
 
Det jag vill säga att jag tror man gör det det värre för sig själv än vad det egentligen är. Vi skiljer på situationer och personer vi inte nödvändigtvis behöver göra. Vi skapar ett jag för våra vänner och ett annat för utomstående, vilket till viss grad makes sense men vilket också är ganska absurt. Jag tänker på hur jag är bland mina vänner - mig själv. Pratade även om detta med min bästa kompis häromdagen. Hon kunde inte förstå hur jag kunde se mig som en blyg människa, men det beror såklart på att jag inte är blyg med henne. Eller med mina andra kompisar. Jag är inte det minsta rädd för vad de ska tycka, jag är inte det minsta obekväm i mig själv bland dem. Men hallå? Är det inte den sidan jag vill visa även inför nya människor?! Jo det är det, inte någon annan sida. Kanske lite mer städad och ordentlig/seriös till en början bara  I think you get my point.

Att undra hur året kommer se ut

2015-01-02 @ 20:35:01
Nyår är speciellt på mer än ett sätt. Förutom det uppenbara att man firar in ett nytt år. Man tänker igenom året som gått och undrar hur nästa nyår kommer se ut. Var man kommer befinna sig, vilka man kommer fira med, om man hittat någon aldelles extra speciell att fira med. Vilka nya människor kommer finnas iens liv? Vilka kommer falla bort?
 
Mitt 2014 har varit ett bra år på många sätt. Men även ganska jobbigt. Våren var ett enda kaos av förvirring, vilsenhet och frustration över jobb/skola/framtid. Sommaren var jäkligt bra överlag, umgicks med mina fantastiska vänner, både nya och gamla. Hösten var en berg-och-dalbana. Vissa vänner kom mig närmre medan visa vände mig ryggen. Vissa människor gjorde mig så jäkla frustrerad. Men det är väl sånt som ingår..? Det bästa på hösten var att jag började på en jättebra skola där jag lärt känna nya trevliga människor.
 
Alltså, för ett år sedan... då hade jag nog aldrig trott att jag ett år senare skulle gå på högskola och trivas så bra med det som jag faktiskt gör. Jag är så nöjd över att jag sökte in och att jag fick den där reservplatsen. Nu kan 2015 (och 2016) bara flyta på? ...Eller? To be continued...

Vissa dagar

2014-12-04 @ 17:56:00
Vissa dagar går man tillbaka. Man tänker över hur ens liv utvecklat sig. Man tänker tillbaka på alla highlights och på alla beslut man tagit. Man känner, man skrattar och man ångrar för det är så livet går till. Jag tänker ofta tillbaka på min tid i högstadiet, en period som symboliserar så mycket för mig. Men det var också en period som var så "lätt". Det har alltid känts lättsamt att tänka tillbaka på just därför... tills för ett halvår sedan, sedan dess är det allt annat än lättsamt. Idag för ett halvår sedan fick jag ett besked som fick mig att uppskatta dessa tre åren på nytt.
 
Vissa dagar tänker jag på dig. Jag undrar om vi någon gång skulle ha kunnat hitta tillbaka till den vänskapen vi hade. Om du hade funnits kvar. Jag är så tacksam för tiden jag fick med dig vid min sida. Du lärde mig så mycket. Det var inte alltid tip top med vår vänskap men det är just därför jag lärt mig så mycket av det. Vi var så olika men ändå så lika. Även fast vi var bästisar var vi konkurrenter. Tror nog alla någon gång haft en sådan vän, som man egentligen inte riktigt går ihop med men som ändå ger en så mycket kärlek och glädje? 
 
Vissa dagar uppskattar man de små sakerna. Sakerna man gjorde och sa men också sakerna man INTE gjorde eller sa. Man uppskattar även de dåliga stunderna. Dem finns av en anledning. Jag har haft ett enda riktigt bråk med en kompis i mitt liv och det var med dig. Minns knappt vad vi bråkade om, minns bara att det var första gången jag vågade säga ifrån face to face. För att du lärde mig det. Du var den riktiga kämpen. Du var vinnaren. Du ÄR en vinnare.
 
Jessica, tack för allt.
 
Att vänskap kan lära en så mycket.
Att vänskap kan betyda så mycket.
Uppskatta ALLA era vänner, även de som trampar en på tårna ibland.
För en dag finns dem inte längre.

Inte helt obefogat kanske

2014-11-26 @ 10:49:13
Jag vet inte riktigt men... borde jag känna mig gammal nu? Eller är det en helt obefogad känsla jag fått..?
 
Kollage från min bästa Jennifer HAHA! Love you darling
Och från saknade Elin

Maggio är en gudinna

2014-10-10 @ 22:23:00
Jag vill inte glömma hur det kändes
Men jag orkar inte minnas allt som hände
 
Dessa textrader kommer från Veronica Maggio. Ingen låt har någonsin betytt så mycket för mig som just dem raderna i den låten. Dem väcker minnen... minnen som jag egentligen inte vill minnas för att dem är så fruktansvärt jobbiga. Men det är minnen av händelser som har gjort mig till den jag är idag. Att förtränga hur det kändes är som att säga varsågod, utsätt mig för dem igen, det är okej - lite så känner jag. Och det ÄR inte okej, det är ALDRIG okej. Därför vill jag inte glömma. Jag har inte glömt. Jag tänker på det varje gång jag går genom den staden. Staden och skolan jag flydde från i gymnasiet för att det finns förjävliga människor.
 
Veronica Maggio har något speciellt. Jag hade svårt för hennes musik i början men jag har insett vilken jävla gudinna hon är. Ville bara dela med mig av denna insikt såhär en fredagskväll.

Är det inte mer är såhär?

2014-06-21 @ 14:12:00
Något jag ofta tänker på är varför JAG finns. Om det faktist existerar något som ödet eller Karma. Varför saker går som dem går. Ibland undrar jag också vad anledningen är till att just jag blir lidande, för vad det nu kan vara. Men den största frågan/känslan... "är inte livet mer än såhär?"
 
Särskilt det sistnämnda tror jag alla tänker ibland. När man känner sig nere av någon anledning. Det är en fruktansvärt frustrerande tanke, för jag menar, vem har svaret? - just det, det finns inget svar. Men visst kommer ibland stunder då man känner att livet rockar. Så jag kan nog ändå lova er en sak - att när ni undrar "om inte livet har mer att erbjuda" så är svaret JO, YES, absolut & garanterat. Jag väljer att tro det, för att ha ett ljus i mörkret. För att orka när allting känns meningslöst. Man måste ha hopp!
 
Jag vill tro på ödet och jag vill tro på Karma. Jag vill tro att om man gör något gott så får man något gott tillbaka. Men saker inträffar ibland som får en att tvivla så jävla hårt. Men det är väl så det ska vara, det kan inte alltid vara solsken och gröna ängar. Ödet är jävligt osäkert, oklart. Men en sak tror jag är säker - är något meant to be, så kommer det att ske även om det tar en väldigt krokig väg och oavsett om man försöker påverka. För att... ja, vissa saker är nog meant to be.

När orden inte räcker till

2014-06-09 @ 23:08:00
Kommer ihåg att jag lyssnade på Evanescence i högstadiet. Så dyster, men för en gångs skull känns det passande...
 
Det är på tiden att jag säger ett ordentligt hej här. Bloggen har verkligen bortprioriterats de senaste dagarna. Vet inte riktigt vad jag ska fylla den med, allt runt bloggen har kännts så obetydligt de senaste dagarna. Ända sedan jag skrev ut här att en av dem tjejerna som betydde mest för mig under högstadiet lämnat denna jord... så har orden liksom runnit ut. Tagit slut. Vet inte ens vad jag ska skriva nu i efterhand, OM jag ska nämna det? Har jag varit ledsen? Ja, som in i helvete rent ut sagt, stundvis. Det växlar lite, ibland tänker jag bara tillbaka på de fina minnena med ett leende på läpparna. Men ibland tar tårarna över. That's life. Allt det här, det är bara livet. Ibland tar livet oväntade vändningar, ibland tar livet oväntat slut.
 
Mina dagar har rullat på ganska bra ändå. Var hemma hela helgen och myst framför filmer/serier stor del av tiden, inte minst kvällarna då. Igår kom faster med familj hit en sväng, vi åt middag med dem och farmor och farfar efter plock med grejer efter gammelfarfar. Denna måndagskväll har jag varit på min kusins musikklass avslutningsmusikal, hon slutar 9:an nu. Vet inte vart obetydlighetsfaktorn hamnar nu. Men nu vet ni att jag lever och har fullt upp med jobb, familj, hästen, serier och framför allt mina egna tankar.
Tidigare inlägg