Blir irriterad på såna som bara tror att man kan sälja sin häst och köpa ny allteftersom vidarna vänder, och såklart på dem som faktiskt GÖR det. T.ex om hästen bara stannar på hinder - sälj den. Jaha? Varför kan man inte "vidga sina vyer" (som det så fint kan heta) - ta en paus från hoppningen, hitta på något nytt med hästen, TA HJÄLP eller byta inriktning helt?

Nä, såfort hästen inte duger är det ju "bara" att sälja den...

Ni förstår nog inte hur hårt jag kämpat med Fantasia, och jag har lärt mig nästan allt jag kan på vägen. Första året var väl inte mycket att hänga i granen, men sen fick jag känna på hur det var att verkligen kämpa och det har jag gjort sen dess. Det har varit värt det kan jag säga. Från att inte våga hoppa högre än 70 cm till att hoppa 90 cm hemma, men jag har också fått smaka på nederlag många gånger. Under ett helt år var nästan det enda vi gjorde att vägra ut oss i LC. Testade t o m på dressyr en gång (klubbtävling) men det var ju verkligen INTE min grej! Sen kunde vi plötsligt ta alla placeringar som gick (nästan) i snögubbecupen 2009/2010 i 70/75 cm. Vi fortsatte vägra ut oss i LC, men inte gav jag mig för det. Vi vägrar fortfarande ut oss ibland, men inte på långa vägar så ofta som då. Jag hittade en väg runt det. Det handlade inte om hur mycket jag skulle driva eller att jag skulle använda spöt. Det hängde bara på mig själv. Om jag inte kan utstråla självsäkerhet och drivkraft när jag sitter på hennes rygg, så hoppar hon inte, det är onödigt jobb för henne. Hon måste känna att jag är med, att JAG vill, annars tycker hon inte att det är lönt. När jag gör "rätt", då först kan vi samarbeta och det är en underbar känsla. Ännu bättre känns det att veta att man faktiskt tagit sig hit helt själv. Det hade inte gått utan min kämparglöd, som gömmer sig inom mig.


I 90% av fallen skulle jag tro att det är just så, att det är ryttaren det hänger på. Om hästen stannar på hinder, är ouppfostrad, bockar, ställer sig... allt sånt här hänger oftast på ryttaren. Och i de flesta fall kan det jobbas bort men bara om man kämpar för det. Men folk är bortskämda, lata och bekväma, de bara ersätter sin häst med någon bättre, överlåter problemet till någon annan. Vad jag inte kan ta in är hur man kan sälja en häst pga den orsaken. Har man något alls band till sin häst släpper man den väl inte i första taget? Får man inte bukt på problemet kanske man bör fundera över hästens välmående. Eller gör som jag nämde innan, pausa från hoppning eller vad det är du håller på med, eller byt inriktning helt och hållet?

Vad får man ut av att det där egentligen, mer än priser? Ingenting av värde. Man får aldrig smaka på nederlag eller misslyckaden och jag kan nästan garantera att man drar på sig ett snobbigt beteende på vägen...

Jag tycker det finns för lite kämparglöd bland oss, många glider bara runt på en räkmacka, får de dyraste hästarna som redan hoppat de högsta klasserna - allt för att man själv ska klättra uppåt. Såna folka vet sannerligen inte hur det är att kämpa för något, för något annat än rosetter vill säga... De har inte mycket att ta med sig i livet sen. Till skillnad från de faktiskt kämpar för något.

Att vara hästtjej och tävlingsryttare med föräldrar som i grunden inte kan ett skit om hästar resulterar i fler fel än rätt kan jag lova. Samt med en mamma som inte ens tål hästen, hehe.

Denna utgångssituationen skapar ofta kaos runt saker som andra hästtjejer kan ta för givet att föräldrarna fixar. Speciellt vad gäller intyg, papper och licenser då jag inte är så bra på att komma ihåg saker själv. Det har hänt en gång att vi missat vaccineringen med ett halvår (första gången efter vi köpt Fantasia).

Pappa har allt lärt sig en del - det var alltid han som fick sadla hästen första året jag gick på ridskola, för jag fick nästan alltid rida en liten f.d misshandlad ponny som var livsfarlig i boxen - men mamma alltså... att be henne hämta något eller säga något som helst där det förekommer hästtermer, det är ett hopplöst fall. Grimma, grimskaft, träns, sadelgjord... för henne är allt bara remmar och snören!

Att be mamma leda någon annan häst än Fantasia är inte heller populärt, särskilt inte nordsvensken, honom är hon dörädd för, haha. På tävling vågar hon knappt hålla Fantasia eftersom hon ibland snurrar och inte alls vill stå still.

När jag har spolat av Fantasia kommer alltid mamma med denna kommentaren om hon är med: "Då får du borsta så hon torkar nu då!". Liksom "jaaa mamma, jag ska stå här och borsta så länge att det inte ens beror på borstningen att hon blir torr utan på tiden och självtorkningen".

De har heller ingen känsla för... ja vad ska man säga, de har ju inte känsla för något hästrelaterat alls, haha! Men de skäller på mig när jag skäller på Fantasia när hon gjort "fel". Enligt dem ska jag väl berömma även fast Fantasia typ sparkar ut med frambenet och dödar alla... Haha, skämt åsido.

Hursomhelst, allt blir minst sagt lite krångligare och omständigare när man har okunniga föräldrar men det går ju om man har huvudet på skaft! Någon som känner igen sig?

Jag är så trött på folk som kommer smygande med en ytlig dåliga självkänsla för att sedan skifta och bara verkar vara ute efter någon sorts bekräftelse.

Nu förstår ni säkert ingenting, det gör knappt jag själv, men vad jag menar är skrytiga personer som sätter sig själv i ett underläge för att sedan bara trycka till. De vill bara hamna i överläge.

Såna personer tar jag helst avstånd till, men folk har ju olika sidor så ibland hamnar man i såna situationer ändå. Oftast när det på något sätt handlar om pengar. Har ni varit med om det någon gång?

...jag tycker det framstår fel. "Vi" framstår fel.


Det är grymt att ridsporten får ta plats ibland, som nu när en häst fick vara med på omslaget på en icke-ridsport tidning - "Damernas Värld".

Men jag tycker de får hästar att framstå som en accessoar, liksom "Hetare än någonsin" är något man skriver om ett smycke eller ett plagg. Inte om levande djur. Jag förstår ju vad de menar men jag tror det kan ge en skruvad uppfattning för dem som inte är hästmänniskor. Tänk om de faller för grejen och tror att de kan skaffa en gullig liten häst bara sådär, som de kan ta en ritt i månskenet på...

Har prov i mediakunskap i veckan och mitt i alla dödstråkiga fakta/begrepp/lagar hittade jag faktiskt något intressesant! Det handlade om olika typer av kommunikation. Jag kopplade direkt några av typerna till oss bloggare! Det är ju olika från person till person hur man uttrycker sig och framstår i sin blogg. Det finns det raka och tydliga, det blidkande, det anklagande, det överdrivet förnuftiga och det avledande sättet att skriva på.


Först och främst finns det det raka och tydliga sättet vilket jag tror är det vanligaste bland bloggar som inte sticker ut så mycket. Man uttrycker klart och tydligt sina egna behov, känslor och önskningar. Man ser läsarna som jämlika vuxna människor som själv tar ansvar för vad de vill och behöver. Alltså, man lyckas skriva på ett sätt som inte provocerar någon eller leder till missuppfattningar. Kommunikationen mellan bloggaren och läsarna (i form av kommentarer) blir jämlik.

Bloggare som är osäkra på sig själva eller sitt bloggande använder ofta den blidkande metoden. De försöker göra alla till lags och är rädda att någon ska missuppfatta. Man anser sig mindre värd än andra och underkastar sig sina läsare. Man känner sig tvungen att förklara sig flr att undvika missförstånd.
Detta skapar lätt en slags skuld hos läsarna.

Många storbloggar är anklagande i sitt skrivande. Man anklagar andra för fel och brister. Man tillskriver dem dåliga egenskaper och anser sig själv överlägsen och mer värd, vilket provocerar läsarna. Det gör att läsaren också känner sig mindre värd. I botten ligger inget annat än en dålig tro på sig själv som man medvetet pjojicerar ut på andra.

Sen finns de dem som alltid ska verka överdrivet förnuftiga. De resonerar logiskt och förklarar länge och väl och omständigt om hur förnuftigt allting är och måste vara. Ändlöst malande tröttar ut läsaren.

Slutligen finns det den typen som - om jag får säga det själv - inte lyckas så bra som bloggare. De skriver på ett avledande sätt. De vågar inte lita på att det man har att säga är något värt och man skapar förvirring hos läsarna. Man "stör" och hindrar sina åsikter från att nå ut helt genom osammanhängande och irrelevata kommentarer. Man skriver alla sina privata tankar men kommer in på sidospår som ingen förstår.

Kan ni, precis som jag, koppla ihop detta med er själva eller andra bloggare?

Tänkte försöka röra om i denna grytan bestående av en salig blandning av porslinsbehandling, risker, elithästar och ryttare, okunnighet, felaktig träning samt viktiga betydande saker.

Det är mycket som krävs för att hålla hästen frisk på alla sätt. Men det betyder inte att man ska behandla hästen som om de vore av porslin! Hästar ska få vara hästar - de ska inte behöva stå inne så fort det blir snö och risk för halka, de ska inte behöva en jäkla massa special foder och tillskott i maten, de ska inte behöva massa salvor och produkter enbart i förebyggande syfte och de ska inte behöva lindor/skydd så fort de ska röra på sig...

Det finns risker med varje lite sak man gör, så är det med allting i livet. Även för dig själv, att öppna en skåpslucka kanske resulterat i att ton grytor ramlar ner i skallen på dig så att du dör... ni förstår vart jag vill komma. Sånt är livet och man KAN inte leva på ett sätt som aldrig utsätter dig för risker. Men tydligen är det okej att låta hästar leva så? Det finns ju elit-tävlingsryttare som inte låter hästarna lämna boxen utom när de ska tränas eller åka för att tävla och dra in pengar. Bara för att hästarna är duktiga och värdefulla. Det kanske inte är så "bara" men jag tycker att alla hästar oavsett kapacitet och värde ska få vara just hästar.

Istället för att fokusera på att skydda och täcka hästen från allt i hela världen, fokusera på det som faktiskt är viktigt istället, det som faktiskt betyder någonting - kärlek, förtroende och glädje.

Från elitryttare till små okunniga barn...
Det finns också många okunniga som tror att hästar tål allt. De rider bara när det passar dem och bryr sig inte om vilken kondition hästen är i. Hård träning en dag, total vila två-tre dagar, sedan en hård träning igen... Sen undrar de varför deras hästar alltid blir skadade. Man behöver underhålla muskler och leder för att de ska bli starka och tåligare, men det är stor skillnad på det och på att slita ut dem genom överansträngningar då och då. För att häst ska vara hållbar för träning och tävling behöver den regelbunden motion, god daglig skötsel och också kärlek. Allting hästen upplever tar inte på den fysiskt utan även psykiskt.

På Björneröd var ingen hit att tävla. Åker aldrig dit igen, det var långt (tog över 1,5 timmar att åka dit) och sen gick det segt och de var inte så himla high tech...

För det första - anmälningen - de hade lagt ut 4 klasser på tävlingdatabasen:
1. Clear Round, 2. Bohuscupen lektionsekipage, 3. Bohuscupen privatekipage, 4. Lagklass
- Det tar jag som att det först skulle vart en clear round, sedan "förklasser" och sedan lagklass. Så jag anmälde till 3 & 4. Men jag var tydligen felaktigt anmäl till lagklassen och det var 3:an som var själva lagklassen. Alltså ni förstår ju... varför la de ens upp en klass 4 då? Alltså, anmälningen var näst intill oförståelig.

De var oerhört långsamma med att kunna dela ut stilhoppnings-protokollen och att sätta resultat överhuvudtaget. När alla i laget hoppat ville vi veta laguppställningen, för om vi låg dåligt till mot de andra ville vi ju hem. Men de kunde inte ge några som helst resultat förrän alla hade hoppat (det var ganska många D-ponnys i slutet, alltså efter alla i laget var klara). De förde in alla resultat manuellt så det tog sin tid. Efter alla startat och banutbyggnaden började bli klar ropade de ut lagresultaten.

Isabelle i mitt lag kom ju tvåa i sin klass men prisutdelningen var inte direkt efter klassen så därför lastade de på hästen. Sen efter alla c-ponnys startat ropar de upp henne för prisutdelning så hon går ju dit utan häst (vilket jag tror också de andra placerade gjorde). Men då sa de åt dem var tvugna att sadla hästarna för att få komma in på prisutdelning, och de väntade tills de gjort det. Fattar ni vad segt hela dagen gick?

Ännu mer minus får Björneröd för att de inte har några toaletter utan bara bajamajor, usch. Och för deras dåligt upplysta ridhus med läktaren på ena kortsidan vilket gör att man inte ser alls bra.

Hästmänniskor är nog de jobbigaste folket man kan stöta på. För att dra alla över en kant - vi alla måste tillhöra ett fack och hålla oss till det, vi har alltid rätt och är är sämst på att ta kritik. Som sagt, för att dra alla över en kant.

Vi har hoppryttarna, dressyrfjollorna, westernryttarna, gymkhanaryttarna, NH-freaksen etc... Jag får känslan av att tillhör man ett fack, så är det där man borde hålla sig och inte gå utanför om man vill bli "accepterad". T ex gymkhanaryttare, de har alla för små ponnys och de rider flängigt... det är så de flesta faktiskt ser det, jag säger varken det ena eller det andra, inte nu i alla fall. Om en gymkhana ryttare börjar hoppa, då tycker antagligen folk att man är för flängig i en redan flängig gren även om man inte sett personen rida. En dressyrfjolla "ska" vara rädd för att hoppa. Och ska en hoppryttare rida dressyr tar man för givet att det görs med korta läder och hjälptyglar. En hoppryttare "kan" inte tänka enligt NH eftersom det strider mot hoppningens principer, dvs att man "alltid" har spö,  eller jag vet inte vad. Allt handlar bara om förutfattande meningar och fördomar.

Detta var bara några exempel men jag tror ni förstår vad jag ville få fram - är det någon mer än jag som ser det på detta sättet?

Nu känner jag mig lite WB Josäfin, men ja, det är från en av hennes v-loggar jag fått inspiration.
Slutligen vill jag bara säga - det är nog bra om vi hästfolk slutar vara så jobbiga! För allas skull, haha.

Tömkörning är en bra metod för att bygga muskler och träna lydnaden och samtidigt jobba på ditt och hästens samspel på marken.

Det finns måna olika sätt att gå tillväga på vid tömkörning. Hur ska man använda tömmarna, hur ska de sitta? Hur ska man använda rösten? Vilken position ska man gå i? Det finns många olika frågeställningar för en nybörjare, och JAG tycker inte att det finns några direkt rätt och fel i detta. Huvudsaken är att inte stirra sig blind på hur saker och ting "ska" vara utan hitta ett sätt som passar just dig och din häst.

---

Jag själv är lite av en nybörjare, jag har ju aldrig gått någon kurs eller fått instruktioner av någon tränare. Men jag har ju åndå hållt på ett tag och gör det regelbundet, på mitt/vårt sätt. Jag har aldrig tömkört innan jag fick Fantasia och jag tror inte att hon blivit tömkörd mycket innan heller då hon blev panikslagen och nästan stegrade över första gången jag använde tömmarna som inspänning. Men jag har tagit det långsamt och haft tålamod och idag är hon jättefin att tömköra även med inspänning. Klart det finns dåliga dagar som igår när hon bråkar lite, men det är ju ingenting.

Jag har fått frågor om vart jag går, hur jag håller tömmarna etc - Jag tömkör från olika positioner, ibland rakt bakifrån men inte så ofta och aldrig i början av passet då Fantasia blir lite stressig då. Oftast går jag snett bakom henne, med eller utan yttertömmen "runt" rumpan. Ibland befinner jag mig nästan bredvid henne, t.ex i galopp på volt. Jag använder nästan bara rösten och kroppsspråket till att reglera farten. Med tömmarna försöker jag bara hålla ett jämt stöd. Har jag inte ett bra stöd så försöker hon skaka/rycka till sig tömmarna och tar jag för mycket i tömmarna när jag ska göra halt kan hon börja stegra, så obehagligt tycker hon ju fortfarande att det är med inspänning.

Jag tycker är jätte kul att tömköra nu när Fantasia blivit så duktig! Jag ser det även som en hjälp till dressyren, då jag verkligen får jobba med att få igång hennes bak samtidigt som hon har inspänningen.

Varierad ridning är det bästa för hästens kropp och även själ, så att säga. Man underhålla olika muskler och hästen får omväxling. Men är det bara jag som tycker att de "oskrivna reglerna" är riktat till hoppryttare? För oss är det gyllene reglen att hoppa max en gång i veckan, rida massa dressyr, för att det lägger grunden för... ja ni vet. Sen rida ut och klättra och massa annat.

Men det är då inte ofta man ser en tvättäkta dressyrryttare (överseriösa och helst ska dom vara rädda för att hoppa, haha) variera sin ridning på samma sättet. Om man läser dressyrbloggar så verkar variation för dem vara att byta mellan ridhus, paddock och gräsplan, men de gör ändå samma sak - rider dressyr. Jag drar verkligen alla över en kant nu, men jag har faktiskt fått det intrycket av exakt alla "dressyrbloggar". Sen får jag inte heller känslan av att de kan släppa kraven och bara ta det lungt eller busa lite. Nej det måste vara seriös dressyr hela tiden. Och hur omväxlande är det för en häst på en skala? Visst, det är inte som med hoppning där hästen kan få skador om man hoppar hela tiden, men som sagt så snackar vi om omväxling.

Slutade tidigt idag, men Fatasia vilar ändå. Är trött och har fetaste träningsvärken! Jag har kollat ikapp lite serier nu.

Kollade precis på Ponnyakuten avsnitt 9 och blev lite förvånad över en sak som en "inridare" säger. Hon påstod att longerspö måste man alltid ha när man longerar "i fall att". Jaha, våddå i fall att? Skulle det hända något är man väl inte i behov av ett spö? Jag har aldrig spö vid longering, jag tycker det är bättre att lära hästen lyssna/uppmärksamma rösten och kroppsspråket istället. Är det inte bättre att lära barnen det istället? Man behöver inget spö.

Vad tycker ni om detta? "Måste" man ha spö vid longering?

Lyssna på denna låten och säg att den är bra! Nä precis, tänkte väl det.

Justin Biebers nya låt är inte bra någonstans. NU SÄTTER JOSEFINE NER FOTEN! Folk får väl lära sig skilja en snygg bild från bra musik. Bara för att Justin ser attraherande ut (just saying, jag är ingen belieber) på omslagsbilden så måste inte låten vara bra, det har jag fått bekräftat nu. Det är inget fel på hans röst eller hur han sjuger, men låten i sig. De där tjutet i musiken är otroligt störande. Och jag säger som Elin: Det var nog inte det smartaste draget av Justin att släppa en låt som heter Boyfriend... if you know what I mean!

Något av det störigaste inom hästvärlden måste vara folk som behandlar sin häst som om den vore porslin. Som täcker den vareviga dag året runt för att den är skimmel eller låter den gå i en pytteliten grushage bara för att den stora är lerig. Låter den stå inne för att det regnar. Tror att hästen förstörs om man inte använder benskydd. Rider inte ut på vintern överhuvudtaget för att det kan vara halt. Går i taket när hästen fått ett så och börjar blöda.

Missförstå mig rätt, men hästar måste få vara hästar.

Hästar ska få smutsa ner sig, bli blöta och busa runt i en stor hage. De ska få komma ut utanför paddocken/ridhuset även på vintern, fatta själva hur ni hade mått om ni fick spinga runt inomhus hela vintern så fort ni ska träna. Likaväl behöver inte hästar vår behandling när det gäller små ytliga sår, men det finns ju dem som är där med jodopaxen innan de själva hinner blinka. Tänk dig själv att du får ett litet rivså, inte dör du för det.

Hästen är ett starkt djur och de är känsliga för vad som sker runt om, så tvinga för guds skull inte in dem i ett hörn och försök göra den till något annat! Tack för mig.

"Inse ditt värde - ta ingen skit"
Det är de ledande orden på ett projekt nyligen startats i form av en grupp på Facebook. Den heter Stoppa Internetmobbning och driv av två drivna unga tjejer. Dessa tjejer har verkligen gått in helhjärtat för att göra skillnad och jag hoppas verkligen att de lyckas för detta är något som faktiskt är allvarligt. Har man en stor blogg är man väl bekant med internetmobbning för den förekommer ofta bland kommentarer, men den inträffar överallt på internet.

De två tjejerna bakom gruppen har lyckats få många sponsorer redan och har kontakt med röda korset. Jag tror faktiskt att de kan lyckas - men bara om vi, VI som såväl känner igen oss i detta och vill få en förändring, liksom andra som vill stoppa det hjälper till. Det är ingen idé att tänka "skit samma, några få ungdomar kan inte göra någon skillnad" för det är precis det vi kan om alla hjälps åt! Om vi går in för det tillsammans så kan vi göra en förändring.

I detta fallet just nu kan du hjälpa till genom att gilla gruppen på Facebook, samt genom att "skriva under" detta inlägget.

 

Jag tror det finns en hel del av er som läser detta nu som varit utsatt för internetmobbning. Det har även jag till viss del, jag har bråkat med personer över internet och jag har känt mig kränkt av kommentarer på bloggen. Det är lätt att som bloggare tänka att man måste lära sig att ta sånt här. Det tar på en att få höra kränkande ord hela tiden, men det gör oss starka och det är en del av vardagen. Men man ska inte behöva ta sånt här, för det är FEL!

Nu tänkte jag hissa och dissa ut HV Polo's nya kollektion.

Jag verkligen föll för den här jackan på direkten! (HV Polo lyckas nästan alltid med västar & jackor!) Färgerna är underbara, den brunaktiga färgen på ränder och på loggorna är så klockren ihop med det turkosa. Jackan finns även i andra färger som inte var så tokiga dem heller. Loggan på ryggen är himla snygg. Jag ger den en stor HISS och hoppas hoppas hoppas innerligt att jag inte skulle behöva spara i tio år innan jag kan köpa den!


Något som verkligen inte föll mig i smaken var dessa schabrak ur "Crown Collection". (Någon som vet vad som skiljer Crown Collection från Collection?) Randen på schabraket verkar inte genomtänkt vilket lägger mitt betyg på bottem. En stor beskvikelse med tanke på hur snygga deras gamla modeller på schabrak är. Hade gärna ägt ett turkost av tidigare modell, men detta turkosa var inte i närheten lika fint. För att inte tala om de andra färgerna! Det är synd med tanke på att loggan på ena sidan är himla snygg. Så dessa schabrak får en DISS utan mig.

Vill bara säga några saker som dök upp i mitt huvud efter jag la upp detta inlägget igår kväll. I en kommentar (som jag nu tagit bort) hängdes en speciell bloggare ut.

Precis som jag nämde i inlägget slutade jag nyligen följa några av de allra största bloggarna, så klart att jag syftade på just DEM när jag skrev att "vissa" utnyttjar att de redan är kända och lägger mindre och mindre energi på inläggen... ja annars hade jag ju inte kommit på tanken att skriva inlägget?

Men jag skulle aldrig hänga ut någon med namn/blogg! För även om jag inte gillar dessa specifika bloggar längre så har jag ingenting emot själva personerna bakom bloggarna. Och även om jag hade haft något emot dem så hade jag ändå inte hängt ut någon, man gör helt enkelt inte så. Och även om jag hade haft något emot någon och hängt ut denne... det finns ju inte stor chans att just denna kända bloggaren kommer hitta hit och läsa det - men det gör det inte mer okej att skriva det!

Man får tänka vadfan man vill om andra, men om det är negativt så kan man hålla det inom sig. Tänk på det i fortsättningen hörni! :)

Tydligen finns det en gräns man kan passera med sin blogg, där man kan skita i hur man gör sina inlägg. De flesta storbloggare håller faktiskt uppe kvalitén på sina inlägg men andra... de verkar tro att bara för att de redan är kända så gör det inget om de bloggar tråkigt? Visserligen stämmer det till viss del, men för mig spelar det roll. Jag vill inte följa en blogg med sämst inlägg bara för att bloggaren är känd, jag vill få ut någonting av att läsa en blogg. Jag antar att det finns många som håller med mig på den punkten.

Nu har jag slutat följa några av de allra största bloggarna, som jag tidigare följt som en skugga för att "hänga med". Men jag har kommit på att dem ger mig faktiskt ingenting, inläggen är bara strunt. Det värsta som finns är när det uppdateras femtioelva gånger per dag med egentligen NOTHING.

Lite luddiga tankar bara. Vet egentligen inte vad jag ville säga med detta heller mer än att det finns så många som utnyttjar att de redan är kända. Men jag hoppas att det visar sig i deras statistik till slut om de fortsätter på samma sätt.

"Det här är mitt rätta jag...

Mitt rätta jag, när jag inte behöver låtsas, eller försöka vara någon var inte är. Det är skönt att få komma till denna virtuella värl, där människor inte kan döma.

Jag känner mig kluven. Den ena delen stretar mot status, utseende, andra obetydliga saker, den andra stretar mot det enda jag egentligen lever för, min häst.

Den ena delen vill ibland bara strunta i stallet och åka och shoppa med kompisarna, göra saker med dom som dom annars gör utan mig... Den andra delen skiter i kompisarna, bryr sig inte om vad någon annan säger, skiter i vad andra tycker om mig, är den jag är.

Jag är trött på den fasad jag varje dag i skolan spelar. Trött på att försöka vara någon jag inte är. Jag kan inte vara den söta, bitchiga tjejen som bara bryr sig om utseendet och killar. För Jag VILL inte vara någon annan än JAG. Och jag, det är en tjej som inte bryr sig om hon ser ut, som vill kunna accepteras ändå. Jag är någon som vill komma någonvart här i livet, men inte genom onödiga studier eller välbetalda jobb. Nej, jag vill komma någonstans i mig själv.

Jag har bara lust att lägga ner allt, men är rädd för konsekvenserna, den ena delen tar över igen. Den andra delen försöker desperat att hitta på något nytt, en utväg, men misslyckas...

Jag kan inte vara någon jag inte är."

---

Det där skrev för två år sedan på min dåvarande BDB. Det är en text jag än idag kan relatera till och som jag tror att många andra hästtjejer också känner igen sig i, eller?

Är det inte så att alla dressyrryttare alltid rider runt i marinblått? Hemma liksom, på tävling utgör ju alla ekipage en öken av sandkorn som är likadana allihop, haha. Det är väl världens skräll om man vågar sticka ut med marinblå kavaj och hjälm på tävling ;) Alla dressyrryttare jag känner (det är såå många förstår ni) har typ alltid marinblått, en av dem äger knappt ett enda schabrak som inte har något marinblått på sig?! Snacka om att fastna i gamla spår, haha.

(Inlägg i repis, skrev det på teamHB för längesedan)

Saker som gör att jag, personligen, fastnar för en hästblogg:

• Designen är ju trots allt det första vi lägger märke till, så den ska vara fin men enkel. Inte för plottrig, det blir jobbigt att titta på.

• Om man som jag inte direkt orkar kommentera för att fråga något när man hittar en ny blogg, är det ju bra om det finns en liten presentation i menyn som kort beskriver bloggaren och hästen/hästarna som bloggen handlar om.

• Bara för att det är en hästblogg ska det inte bara vara häst, men inte långa inlägg om vad man gör på dagarna utanför stallet utan man ska kort klämma in lite av sin vardag i det hästiga.

• Innehållet är viktigare än mängden inlägg. Det är ju klart viktigt med relativt bra uppdatering, men för många inlägg per dag är nästan jobbigt att läsa tycker jag. Och hellre än att läsa 15 korta inlägg som egentligen inte innehåller något läser jag 2 välskrivna, intressana inlägg om dagen.

• Nya bilder med jämna mellanrum. Det är inte lätt att få någon att fota varenda ridpass, men någon gång i veckan tycker jag man ska försöka. Samma bilder i för många inlägg blir tröttsamt.

• Man ska visa alla sidor av sig själv. Inom ridning ska man våga visa även när det inte går som bäst och man ska även kunna skoja till det. Det gör allting mer personligt och roligare att läsa om.

• Man ska vara sig själv i alla situationer. Inte bry sig om vad andra tycker (inte ignorera men ja, köra sig eget race) och inte ta efter någon annan.


Dessa punkter försöker jag alltid följa! I alla fall på ett ungefär, jag skulle inte kalla min blogg för en ren hästblogg då jag skriver mycket om annat också.

Där jag hittade bilden var alla väldigt rättfram med sina åsikter, det var rena pajkastningen. Anklagelser till höger och vänster, vissa hade inte ens med själva bilden att göra. Jag gick in, tittade på bilden, läste alla elaka kommentarer...

"Nellie är för lång och det är mke därför dom river hela tiden", "hon sitter bara o drar med hacket!", "Hon var för stor för bellis redan när hon fick honom", "hon rider pinsamt på den hästen och för att hon är lång"

Blev jag påverkad av kommentarerna när jag från början inte hade någon åsikt? Knappast, till skillnad från de alla har jag ett öppet sinne. Jag drar inga förhastade slutsatser, jag bildar mig ingen åsikt alls. Jag låter det vara, det tycker jag alla andra också ska göra. Jag säger inte att det är varken rätt eller fel, jag säger igenting om det, jag bara ÄR här.

Förstår ni? Man kan finnas, man kan se, man kan läsa - men man behöver inte skriva ut inför alla vad man tycker. Man behöver inte ens bilda sig en uppfattning.